Är det rimligt att Ericsons ordförande Carl-Henric Svanberg får sitt arvode höjt med 1 miljon kronor samtidigt som tusentals anställda riskerar uppsägning?
Är Swedbanks ordförande, förre Folksam-chefen Anders Sundström, värd 2,4 miljoner i arvode?
Näringslivets ersättningar är på tapeten – igen.
Alldeles utmärkt, eftersom inkomstfördelning och löneskillnader förtjänar att ständigt diskuteras.
I Dagens Industri uppmanar före detta TV4-chefen Jan Scherman i en krönika:
”Företagsledare - stå upp för era löner!”
Jag håller med. Näringslivets toppar ska inte behöva skämmas för sina ersättningar. Men då krävs också att VD:s lön är rimlig och satt efter tydliga kriterier som tål granskning.
Att vara vd för ett storföretag är ett heltidsengagemang med stort ansvar, oftast med långa arbetsdagar.
I den mest populistiska kritiken av höga löner förbises ofta detta. Att den som gör en arbetsinsats utöver det vanliga också ska belönas ekonomiskt borde även kritikerna kunna erkänna.
Å andra sidan finns i näringslivet en lomhördhet för hur vanliga människor resonerar kring löner. Att vd-lönerna av många upplevs som orättvist höga, godtyckliga och dåligt relaterade till den utförda arbetsinsatsen är i hög grad näringslivets eget fel.
Så fasligt svårt borde det inte vara att hitta rimliga utgångspunkter för lönesättningen i toppen. Hårt arbete ska ge hög lön. Men hur mycket mer än andra vd ska ha – det är den springande punkten.
Ofta hänvisas till utlandet. Vi måste kunna konkurrera om bra chefer med andra länder, säger man. Det är i de flesta fall rent struntprat.
Lönenormen växlar från land till land (även jämförelsemåtten, tyvärr).
I USA kan en börs-vd tjäna flera hundra gånger mer än en industriarbetare. I Tyskland är gapet i storleksordningen 20-30 gånger industriarbetarlönen.
I Sverige har lönegapet fördubblats de senaste decennierna.
Enligt en LO-rapport steg vd-lönerna på de allra största företagen från 20 industriarbetarlöner till 46 mellan 1980 och 2012.
Att Sverige skulle haft så mycket sämre företagsledare på 1980-talet och så mycket bättre idag är svårt att tro.
Snarare handlar det växande gapet om förändrade värderingar i näringslivet. Det har helt enkelt blivit legitimt att berika sig på jobbet.
Längst har girigheten gått, inte bland direktörer på produktionsföretag, utan bland de som flyttar pengar på finansmarknaderna.
Värderingar kan naturligtvis påverkas.
1980 års lönegap på 20 industriarbetarlöner ligger betydligt närmare det rimliga än dagens 46.
Lönerna i det offentligt ägda företagen är genomgående lägre. Det visar att det går att hålla igen, om man bara vill.
Just nu är trenden dock snarare att offentliga vd:ar tar rygg på det privata näringslivet.
Hårt arbetande företagsledare är värda en hög lön, men inte baserad på att de hugger för sig allt som bara går.
Även vd-löner måste ha kontakt med verkligheten.