Carema-skandalen gav riskkapitalbolagen ett smutsigt ansikte.
Över en natt blev de kända för den stora allmänheten som samvetslösa, vinstjagande och skatteplanerande girigbukar.
För ekonomiskt intresserade har dock riskkapitalbolag varit en välkänd företeelse länge.
Omdebatterade och kritiserade, men också snabbt växande. För närvarande förvaltar de svenska riskkapitalbolagen c:a 500 miljarder kronor, vilket motsvarar värdet av en dryg tiondel av börsens samtliga bolag. Betydande ekonomiska aktörer med andra ord.
Förvånande är inte uppmärksamheten nu utan bristen på debatt tidigare.
Riskkapitalbolag är ju bolag som köper upp företag, strukturerar om dem och efter 3-5 år säljer dem vidare.
De flesta riskkapitalbolag arbetar inte med egna pengar utan via fonder i vilka svenska och utländska pensionsfonder och försäkringsbolag lockas investera med löften om hög avkastning.
Själva hävdar riskkapitalbolagen att de är experter på att leda företag och att det är denna kompetens som investerarna är beredda att betala dyrt för.
Andra ser dem som extremt kapitalistiska ägare som driver upp avkastningen genom att öka belåningsgraden och skära hårt i verksamheterna.
Kritiken har framför allt gällt kortsiktigheten. Men enbart 3-5 år som ägare riskerar långsiktig utveckling komma i kläm.
Den andra stora kritikpunkten är hemlighetsmakeriet och skattetrixandet. Riskkapitalbolagens fonder finns i skattesmitarområden och insynen är begränsad.
Även beträffande de anställdas inkomster trixas med skatten. Riskkapitalbolagen vill att de ofta saftiga bonusarna beskattas som inkomst av kapital, inte inkomst av tjänst.
Finansdepartementet har utarbetat ett förslag där all inkomst under 90 basbelopp (4,9 miljoner kronor) beskattas som tjänst medan allt därutöver får den förmånliga kapitalbeskattningen.
För riskkapitalbolagen är förslaget en skänk från ovan. Ju mer direktörerna tjänar desto mindre andel av inkomsten betalas i skatt, raka motsatsen till progressiv beskattning.
Många undrar hur riskkapitalbolagen så fullständigt kunnat lura skjortan av finansminister Anders Borg.
Borgs kritik av riskkapitalbolagen för att de gömmer undan vinster utomlands är välmotiverad, men innehåller också ett stort mått av hyckleri.
Varför reagerar han först nu över något som varit känt länge?
Han är dock inte ensam om att hyckla. I styrelserna för de fonder och försäkringsbolag som satsar pengar i riskkapitalbolagen sitter etablissemanget av fackliga ledare, arbetsgivare och politiker.
Alla har de varit med om att acceptera riskkapitalbolagens affärsmetoder.
Dimmorna kring riskkapitalbolagens verksamhet måste skingras, hemlighetsmakeriet och skattetrixandet måste få ett slut.
När så mycket av våra pensionspengar och försäkringsmedel slussas till dessa bolag har vi rätt att få veta vad de gör och hur de påverkar svensk ekonomi.