Detta är en krönika om kultur. Jag skriver den för att det snart är budgettider och jag vill uppmana er som bestämmer i kommuner och landsting att satsa på kulturen.
Utan kulturen stannar Norrbotten!
Det blir ofta debatt när det ska satsas pengar på kultur. Så har det varit och så kommer det nog alltid att vara. Själv minns jag vilket ramaskri det blev i september 2003, när fullmäktige i Luleå hade beslutat bygga Kulturens hus.
Under den hösten fylldes min mejlbox av mejl från personer som tyckte att vi politiker var slösaktiga som använde pengar till ett kulturhus. Idag är det andra tongångar som gäller, nu kan nästan ingen tänka sig ett Luleå utan kulturens hus.
Invigningen av Kulturens hus 2007 blev en milstolpe i Luleå utveckling. Med Kulturens hus fick Luleå ett vänligare och mänskligare klimat.
Luleåborna blev stolta över sitt kulturhus och hela staden fick en rejäl skjuts framåt, något som smittade av sig på hela vårt län.
De senaste tio åren har Norrbotten haft en sagolikt fin utveckling på kulturens område, en utveckling som vi kan tacka landstinget och våra kommuner för.
Kulturklimatet i Norrbotten har vitsordats och beundrats från många håll, inte minst från statens Kulturråd.
I skriften Kulturplan för Norrbotten har landstinget och de fjorton kommunerna gemensamt formulerat en vinnande kulturpolitik för Norrbotten. Enligt min mening måste denna kulturplan vara en av landets bästa i sitt slag – och kulturplanen är inte bara på pappret, den håller på att förverkligas också.
Norrbotten har idag ett rikt och brett kulturliv med mycket teater, musik, dans, konst och litteratur. Låt oss fortsätta så. Håll fast vid kulturplanen och låt kulturlivet fortsätta att växa och frodas.
Kulturen kostar inte mycket. Av alla de pengar som landstinget och kommunerna tillsammans spenderar, hamnar mellan en och två procent på kulturen. En krona till kulturen ger mångfalt tillbaka.
Kulturen är en av de viktigaste faktorerna för att vi ska trivas där vi bor. Kulturen får helt enkelt folk att vilja bo kvar i Norrbotten och att flytta hit.
Till sist. Den 11 mars 1955 kom vår familj till Sverige. Jag minns det som igår. Vi packade våra sängkläder i handbagaget och flyttade till Skåne. Min far blev lantarbetare och fick avtalsenlig lön. Min mor fick barnbidrag och arbete på de skånska betfälten.
I Sverige fick vi ett bra liv. Tack för att vi fick komma.