Primärvalskampanjen i USA är över. Efter en stark slutspurt i Kalifornien, kommer Hillary Clinton att väljas till demokraternas presidentkandidat på konventet i Philadelphia den 25–28 juli.
Hon blir därmed den första kvinna som nomineras till den posten av ett av de stora partierna i USA.
Clinton fick oväntat stark konkurrens av den 74-årige senatorn Bernie Sanders som attackerade det politiska och ekonomiska etablissemanget från vänster.
Han gick starkt bland unga, och fick ihop ett ansenligt antal delegater. De flesta vann han dock i stater där det röstas på partimöten, medan Clinton tog hem de reguljära primärvalen, särskilt i större stater.
Det gäller nu för Clinton att vinna Sanders väljare i höstens val. Många av dem ser henne som liberal och alltför nära lierad med ”Wall Street”. Det blir en utmaning för Clinton att tvätta bort den stämpeln, och ena och entusiasmera demokraterna i höstens val.
Hon måste också förhindra att fler vita arbetare driver iväg till Trump. I den gruppen finns ett berättigat missnöje med uteblivna reallönehöjningar, men också en ogrundad föreställning om att migranter stjäl deras jobb.
Arbetslösheten är faktiskt under fem procent i USA. Och det är nu i stort sett balans mellan in- och utflödet av migranter.
Att slänga ut tio miljoner ”latinos” och sätta upp en mur mot Mexico som Trump hotar med, skulle leda till ekonomiskt kaos i USA. Vita amerikaner slavar inte gärna på jordgubbsfälten i USA. Själv importerar Trump rumäner till sina hotell.
Om det mesta ter sig normalt i det demokratiska partiet, är ingenting sig likt hos republikanerna. Efter åratal av inbördes strider och högervridning, kapades deras primärvalskampanj av ett monster som sopat golvet med både moderata och högerkristna kandidater, och som nu står utan verklig konkurrens på republikanernas konvent den 18–21 juli.
Donald Trump må vara ett pr-geni, men han saknar allt man kan förvänta sig av en presidentkandidat, inklusive program.
Trump är rasist och uttalar sig föraktfullt om kvinnor. I trängda lägen beter han sig som ett bortskämt barn: skriker och sparkar runt omkring sig. En sociopat, enligt amerikanska bedömare.
Nyligen ifrågasatte Trump en domare, som granskar hans affärer, därför att vederbörande har mexikanska rötter. Det har chockat ledande republikaner, men frågan är vad de har för val. Trump har gjort sig oberoende av partiledningen.
Ingen gav Trump en chans att vinna den republikanska nomineringen. Ingen vill heller tro att en så uppenbart olämplig person kan bli USA:s president, med allt det inflytande över världspolitiken som följer med detta ämbete.
Men vad finns det för garantier? Inga alls, faktiskt. Clinton är honom överlägsen i politisk erfarenhet och personliga egenskaper, men hon är inte särskilt populär, i alla fall inte hos republikanska väljare. Man får hoppas att en del ändå byter sida.
USA:s grundlagsfäder fruktade både att en despot kunde ta plats i Vita huset, och att de folkvalda i kongressen skulle missbruka sin makt. De konstruerade därför ett system där den exekutiva och lagstiftande makten inte bara balanserade varandra, utan också i sin tur balanserades av ett självständigt domstolsväsen. Maktdelning blev konstitutionens signum, och landet skulle styras under lagen (”rule of law”).
Man skänker en tacksam tanke till dessa kloka män, och hoppas att den amerikanska konstitutionen ska vara robust nog för att förhindra en katastrof, om olyckan skulle vara framme och Trump väljas till USA:s 45:e president den 8 november.