På 1700-talet dominerades svensk politik av hattar och mössor. I slutet av 1800-talet var Lantmannapartiet den stora och dominerande kraften i riksdagen.
Nu är dessa partier bara några stycken i historieböckerna. Få minns dem och deras politiska gärningar.
Det är emellertid bra att tänka på hattarna och mössorna ibland. De är en påminnelse om att inget varar för evigt.
Under historiens lopp har partier uppstått och försvunnit.
En del partier är dock slitstarkare än andra.
1958 skrev sociologen Hans L Zetterberg (senare i livet chefredaktör på Svenska Dagbladet och Sifo-chef) en längre artikel i den nu avsomnade tidskriften Vecko-Journalen.
Artikeln gjorde gällande att när arbetarklassens barn blev tjänstemän skulle de utsättas för ”politisk smitta”.
”De köper sig bil, dricker i bland vin i stället för pilsner till maten” och avfaller därigenom till höger, förutspådde Hans L Zetterberg.
Zetterberg gav Socialdemokraterna en respit på ”fyra eller fem riksdagsval”. Därefter skulle S komma att glida ner i en ”allt mer markerad minoritetsställning”.
50 år senare – 18 riksdagsval därefter! – är emellertid Socialdemokraterna fortfarande Sveriges största politiska parti.
Partiet är visserligen inte längre i samma storleksklass som på Tage Erlanders dagar. Det har skett en trendmässig nedgång. Men partiet är fortfarande en maktfaktor att räkna med.
Hans L Zetterberg har dock fått rätt om ”den politiska smittan”.
Många arbetare och tjänstemän har fått andra vanor och röstar numera höger. LO- och TCO-medlemmarnas röster är inte längre lika självklara för S.
Till exempel är ett begrepp som valfrihet en självklarhet för många vanliga knegare i det moderna Sverige. Medborgarnas krav och förväntningar på välfärdspolitiken har förändrats.
Människor vill kunna välja skola, hälsocentral, äldreboenden och hemtjänst. De vill inte vara hänvisade till en utförare eller ett alternativ.
Ett exempel: 23 procent av hemtjänsten och 21 procent av platserna på äldreboendena tillhandahålls numera av privata utförare. 26,5 procent av gymnasieeleverna går i friskolor.
De flesta av alla dessa brukare är också nöjda med verksamheten.
Visst, det finns skräckexempel på privata aktörer som låtit krass vinstjakt gå ut över kvaliteten i omsorgen eller undervisningen. Men sådant är just avarter.
Av det skälet blev inte heller vinster i välfärden den stora vinnarfråga för S och V som många hoppats och trott.
Vänsterpartiet – som gjorde detta till sin stora fråga (själva förutsättningen för att budgetförhandla med S och MP) – noterar bara 8,0 procent i valet.
Därför ska socialdemokratin akta sig för förenklade valanalyser av karaktären att partiet nu måste svänga till vänster.
Det är ingen bra strategi att gå i clinch med stora folkopinioner som gillar valfrihet och mångfald. Då riskerar partiet att skrämma bort fler väljare än det vinner.
Svaret är emellertid inte heller en högersväng och anpassning till den marknadsliberala agendan.
Istället måste riktmärket, som alltid, vara att forma en S-politik som känns tidsenlig och bra för folkflertalet.
Den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken får aldrig upplevas som ett hinder för människors frihet.
Den måste alltid ta sikte på att ge alla möjligheter att ”förverkliga sina bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting skrev en gång i tiden.
SOM-institutet och andra som mäter hur de politiska vindarna blåser ger också en viktig fingervisning.
I senaste SOM-mätningen definierade sig 35 procent av väljarna som höger på den politiska skalan. 32 procent placerade sig till vänster. 33 procent beskrev sig som varken eller.
Den som vill behålla ett brett folkligt stöd bör därför hålla sig relativt nära mittlinjen och anpassa politiken efter människors behov och villkor i det moderna Sverige.
Då kan Socialdemokraterna kanske klara sig bättre än Lantmannapartiet, som inte alls hängde med i svängarna när Sverige förändrades i början av 1900-talet.