Den som har haft det tvivelaktiga nöjet att under de senaste tio åren följa den svenska debatten om skolan har med all sannolikhet hört mer än en gång hört en folkpartist eller liberal säga att det: ”ska vara ordning och reda i klassrummen.”
Med det kan den liberal som säger det mena att eleverna inte ska ha keps på sig, att de ska sluta kasta suddgummin på varandra och att deras mobiltelefoner ska hållas inlåsta i ett skåp under lektionstid.
Allt det är gott och väl, till och med rimligt, även om det i alla fall för en lekman kan vara svårt att förstå exakt hur man ska uppnå detta med hjälp av lagstiftning. Men det allra mest slående är att ordningspåbuden verkar gälla alla – utom liberalerna själva.
Det var ingen överraskning att partiledaren Jan Björklund (L) var först ut att kritisera de slutsatser som regeringens Skolkommission presenterade under fredagen. Huruvida han räckte upp handen och fick ordet är en aning oklart – men klart är i alla fall att han inte var nöjd: Reformerna var i hans tycke alltför små.
I stället för förslagen om en jämnare resursfördelning och ett rättvisare och transparentare kösystem till friskolor, efterlyser han breda reformer – ett förstatligande av skolans huvudmannaskap, ännu tidigare betygssättning och en fortsatt hierarkisering av lärarkårens organisation.
Förslagen är långt ifrån nya – det är mer av samma politik som fördes under alliansens åtta år i regeringsställning. Den som tror att mer av den varan kommer att höja ungdomarnas kunskapsnivå över en natt får gärna räcka upp en hand.
Men att bara kritisera förslagen för deras innehåll är inte tillräckligt – för efter ett snart decennium av politiskt petande i skolan gäller det att inse att det bästa sättet att reparera någonting som man tror är trasigt inte alltid är att skruva på allt som är möjligt att skruva på.
Var och en som varit med om en omorganisation på arbetsplatsen vet hur mycket tid och kraft det kräver – tid och kraft som inte sällan måste tas från att utföra de ordinarie arbetsuppgifterna. Är det inte hög tid att låta det som redan har gjorts verka, och utvärdera de långsiktiga resultaten innan man bestämmer sig för att ta nästa steg?
Den svenska skolan är långt bättre än det rykte den har fått i den politiska debatten – och ska den bli ännu bättre än så, måste lärare och rektorer få chansen att arbeta i klassrummet i lugn och ro.