Berlin, oktober2015: Berlinarna firar 25-årsdagen av Tysklands återförening. När poporkestrarna drar igång framför det färgstarkt illuminerade Brandenburger Tor, känns det som att stå på Europas scen.
Här uttalade John Kennedy de berömda orden ”Ich bin ein Berliner”. Det var hit människorna strömmade när muren föll den 9 november 1989. Hit går berlinarna för att fira, dricka öl och äta korv.
Här börjar Unter den Linden. Åt andra hållet ligger riksdagshuset, en gång nerbränt av nazisterna, nu Europas tyngsta nationella parlament. Bredvid ligger Angela Merkels kansli. Hon som brukar kallas Europas mäktigaste kvinna. Här finns regeringsbyggnader och populära strövområden, Tiergarten och floden Spree.
Berlin är en avspänd, vänlig och relativt billig huvudstad, väl värd ett besök.
Hur gickdet då med sammanslagningen av Öst- och Västtyskland? Ja, den blev kanske inte den ekonomiska succé som förbundskansler Helmut Kohl lovade tyskarna på båda sidor om muren. 25 år efter inkorporeringen av de östra ”länderna” i Förbundsrepubliken, är inkomsterna i det forna DDR 30 procent lägre och arbetslösheten 65 procent högre än i väst (men lägre än i EU i snitt).
Frågan är om det fanns något alternativ.
Statshandelssystemet i östblocket kollapsade, och företagen i DDR var inte rustade för att möta marknadens krav. Det hade tagit årtionden för öst att komma i fatt. Folk hade sökt sig till Västtyskland, och Östtyskland hade utarmats. Det hade lett till ohållbara spänningar. Att på egen hand bygga upp trovärdiga politiska institutioner efter DDR-regimen hade också blivit svårt. Och det var bråttom att fylla det tomrum som uppstått.
Man ser inte längre skillnaderna med blotta ögat. Vill man veta hur det såg ut i DDR, får man bege sig till det lilla DDR-muséet, inrymt i en källarlokal vid floden Spree mittemot katedralen. Här visas förhörsrum, fängelseceller, militäruniformer och elitens lyxliv.
En Volvo 264 TE med breda persienner för ledare är uppställd bredvid en Trabant med tvåtaktsmotor för folket. Den senare är numera en kultbil och tilldrar sig mest uppmärksamhet hos den unga publiken.
Men detvisas också litet av östtyskt vardagsliv, som kanske inte var så annorlunda mot i väst på den tiden. Folk hade jobb, mat, någonstans att bo, skolor och dagis. Alla satt inte i fängelse. Folket tog sig också vissa friheter. Ett populärt nöje som regimen inte kunde stoppa var nakenbad, som skildras i utförliga bilder.
Det är lätt att förstå att östtyskar kan uppleva att man i väst förlöjligar det samhälle de växte upp i och som de på grund av kriget och ockupationen aldrig fick välja.
Ulbricht-regimen sprängde 1950 det som återstod av Berlins gamla kejsarslott. I stället byggde den en ful jättelåda, fullproppad med asbest, som tjänade som kombinerat parlament och kulturpalats. Också det en del av östberlinarnas liv.
Nu byggs det gamla barockslottet upp igen, ett stenkast från DDR-muséet.
Det blir också ett kulturcentrum, men knutet till det berömda Humboldt-universitetet i östra Berlin.
77 procent av östtyskarna säger sig vara nöjda med att tillhöra ett enat Tyskland, och återföreningen har säkert bidragit till att Tyskland idag är ett bålverk för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och samarbete, och ett ekonomiskt draglok för Europa.
”Deutschland kann” som den före detta östtyskan Angela Merkel sade när hon tog det djärva beslutet att öppna landets gränser för bortemot en miljon flyktingar i somras, och därmed vände flyktingdebatten i hela Europa.