I valet 2010 fick Håkan Juholt
5 220 personkryss i sin valkrets Kalmar län. Det är inte i samma klass som Leif Pagrotsky eller Sven-Erik Bucht. Men det är ett ganska hyggligt personvalsresultat.
Det står sig till och med bra i jämförelse med Mikael Damberg (797 kryss), Veronica Palm (851 kryss), Lena Sommestad (1241 kryss) och andra som det talats mycket om i partiledarsammanhang.
Siffrorna visar att Juholt klarar det personliga mötet med väljarna - i alla fall i Småland.
Men det är en sak att nå väljarna på lokal och regional nivå, något helt annat att bli en stark och lyskraftig statsministerkandidat.
Håkan Julholt har lång erfarenhet av riksdagsarbete. Han har varit en hårt arbetande riksdagsledamot sedan 1994 och etablerat sig som Socialdemokraternas främsta namn i försvars- och säkerhetspolitiken. I militära kretsar nämns Juholts namn med större respekt än försvarsminister Sten Tolgfors (M).
Men ingen vet hur han kommer att klara de stora debatterna med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) eller en intensivare massmediebevakning.
I dagens samhälle räcker det inte med att vara bra på torgmöten i Oskarshamn och Luleå. Det gäller också att gå genom teverutan.
De flesta väljare formar sin uppfattning om politiken via tvåminuters inslag i Rapport och Aktuellt - inte efter vad som sägs på fackliga eller politiska sammankomster.
I den grenen har Juholt massor att bevisa. I det avseendet är han ett tämligen oprövat kort, trots sina många år i riksdagen.
Juholt kan dock trösta sig med att ingen S-ledare har varit landsfader från början. Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme fick kämpa länge innan de blev ikoner.
Till exempel dröjde det hela tretton år innan Olof Palme fick uppleva sin första stora valframgång som partiledare. Det var motigt för S i både valen 1973, 1976 och 1979. Först 1982 fick Palme uppleva ett riktigt segerval.
Vi får hoppas att det inte tar lika länge för Juholt att leda S till ett framgångsval ...
Den ideologiska kompassen är det i alla fall inget fel på. Juholt har en stark förankring i arbetarrörelsens organisationer och värderingar.
"Jag och Carin Jämtin brinner för den sociala demokratin", sa Juholt vid gårdagens presskonferens.
I en riksdagsmotion, skriven riksdagsåret 2006/2007, betonade han att "synen på jämlikhet är djupt ideologisk och utgör kanske den främsta skiljelinjen mellan riksdagens partier".
Han efterlyste en strategi för en minskad inkomstspridning, men också för att utjämna ojämlik tillgång till kultur, utbildning, vård, omsorg, bra boende med mera.
"Regeringens budget saknar helt rättviseprofil. Aktiv fördelningspolitik förefaller inte vara ett politiskt mål eller verktyg. Låginkomsttagarna har inget att hämta", skrev han bland annat.
Det är ett budskap som många S-väljare känner igen och gillar. Men om Socialdemokraterna vill vinna val så räcker det inte med att locka de redan frälsta i Norrbotten, Bergslagen och Småland.
Då gäller det även att vinna tjänstemän, akademiker och småhantverkare i storstäderna.
I valet 2010 misslyckades 08:an Mona Sahlin med det. Nu gäller det för smålänningen Juholt att lyckas bättre 2014.
Medlemssiffrorna för LO, TCO och Saco ger ett tydligt besked. I dag är akademikernas och tjänstemännens centralorganisationer större än arbetarnas LO:
Därför gäller det att bredda basen och modernisera partiet. Det räcker inte med att vara ett "LO-parti" om Juholt ska kunna utmana Reinfeldt 2014.