Plötsligt pratar alla om det. Assar Lindbeck, LO, Lars Calmfors, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson - en lång rad tunga ekonomiska debattörer uttrycker skepsis över överskottsmålet.
D v s att de offentliga finanserna ska gå med överskott på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel.
Att kritiken är utbredd behöver i sig inte göra den berättigad. Men något säger den ändå.
Ett överskottsmål för de offentliga finanserna kan låta som en teknikalitet, men är i själva verket ett viktigt politiskt vägval.
Det infördes under saneringsåren efter 1990-talets stora budgetunderskott. Tanken var att överskotten skulle gardera oss mot en ny budgetkris.
Genom att spara i genomsnitt 1 procent av BNP varje år skulle skulden i den offentliga sektorn minska. Vi skulle få större svängrum att öka de offentliga utgifterna när det verkligen behövdes.
Det mål som pekades ut särskilt var att möta de ökade kostnaderna för en allt större andel äldre i befolkningen.
Men överskottsmålet fungerar ju också som en broms på den svenska ekonomin. Överskottet är ett sparande som inte nyttiggörs av i form av investeringar.
Ett sådant sparande kan vara motiverat för att sanera en överdrivet stor skuldbörda.
Men i det läget befinner sig inte Sverige längre. Vi har låg offentlig skuld och faktiskt en nettoförmögenhet.
Vårt stora ekonomiska problem är istället att förfärande många saknar jobb. Och lösningen av det problemet försvåras av budgetpolitikens utformning.
Därför ställer allt fler frågan: Till vad behöver vi egentligen överskottsmålet idag?
Med 8 procents arbetslöshet är det uppenbart att efterfrågan på arbetskraft måste höjas, med åtgärder särskilt för att få långtidsarbetslösa i jobb igen.
En sådan satsning har positiv effekt kortsiktigt, men också på längre sikt genom att färre slås ut från arbetsmarknaden.
Åtgärderna för att pressa tillbaka arbetslösheten och förbättra arbetsmarknaden skulle kunna finansieras med ett slopande av överskottsmålet.
Även diskussionen om hur vi ska klara en ökande andel äldre i befolkningen har gått in i nya banor: Istället för att betala av på skulderna skulle det kanske vara bättre att stärka den svenska ekonomin långsiktigt genom att fler kommer i arbete och genom att infrastrukturen byggs ut.
Som finansminister Anders Borg ständigt framhåller så har Sverige goda offentliga finanser.
Men varför använder vi oss inte av dessa för att stärka arbetsmarknad och produktionsförutsättningar?
Ekonomin har visserligen stimulerats något via offentliga underskott under några år. Att det ändå varit otillräckligt och delvis missriktat (bolagsskatten) vittnar den höga arbetslösheten om.
Sverige kan förstås inte på egen hand trolla bort effekterna av en kris som fått hela Europas ekonomi att gå i baklås (75 procent av vår export påverkas).
Men vi kan göra mer för jobben, både på kort och lite längre sikt.