Det brukar sägas att det inom svensk politik finns en förkärlek för utredningar. Att svaret, oavsett vad frågan är för någonting, från en svensk politiker alltid blir: ”Låt oss tillsätta en utredning och titta närmare på det här.”
Ibland sägs det kritiskt. Det kan heta att man ”begraver en fråga” i en utredning, eller att det helt enkelt är ett sätt att slippa svara på en fråga just nu; kommentarerna och de drastiska besluten får vänta tills man har alla fakta i målet.
Det händer också att kritiken handlar om att utredningarna tar för lång tid. Att man – snarare än att utreda saker i all oändlighet – borde se till att handla snabbt och effektivt; det fattar väl vem som helst, heter det, vad som behöver göras, det handlar ju bara om sunt förnuft.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det finns faktiskt nämligen nästan ingenting i den här världen som man kan lita mindre på än sitt eget sunda förnuft. Det sunda förnuftet är snabbt att bilda sig en uppfattning, litar på sina egna ögons vittnesbörd och lär sig av sina egna erfarenheter.
Det kanlåta bra nog – men snabba uppfattningar förväxlar nästan alltid symtomen på ett problem med dess orsaker och förenklar en komplicerad situation. Det jag har sett med mina egna ögon är inte bara osäkert – det är också med nödvändighet väldigt mycket mindre kunskap än vad jag får om jag också frågar andra människor vad de har sett och vad de vet. Och mina egna erfarenheter är tyvärr bara en liten skärva av världen från en väldigt begränsad position.
Om jag skulle vara helt ärlig mot mig själv, och fråga hur mycket sanning det ligger i mina personliga antaganden om hur världen ser ut och hur den hänger ihop, så skulle jag vara tvungen att erkänna att det snarare är fråga om önsketänkande än om sanning.
Och kanske är det just det som är det attraktiva med det sunda förnuftet. Det reducerar det som är komplicerat till ett enkelt och gripbart problem med en tydlig lösning, och förvandlar världen från den röriga och svårhanterade plats som den verkligen är till den enkla, rena och tydliga plats som vi önskar att den hade varit.
Det kan vara tröstande nog som tankelek – men det duger faktiskt inte att göra politik med. Därför är det glädjande att inrikesminister Morgan Johanssons (S) första reaktion på skogsbränderna, när de nu äntligen tycks komma under kontroll, är att tillsätta en utredning.
Visst kommer Johansson också med handfasta förslag på åtgärder: Utbildningstakten för räddningsmanskap ska fördubblas, och vi ska tillföra resurser för att se till att de har den tekniska utrustning de behöver; både i form av slangar och i form av flyg, helikoptrar och andra tekniska hjälpmedel
Det är bra, och det är förmodligen precis vad vi behöver höra just nu. Men det viktiga arbetet kommer att ske i den utredning som regeringen har valt att tillsätta. Där har man möjlighet att ta in synpunkter från räddningsarbetet i olika delar av landet, dra lärdomar av vilka strategier som fungerat och vilka som visat sig mindre effektiva.
Där kan man också lyfta blicken, och söka inspiration både från den akademiska forskningen och från de lärospån som har gjorts i de länder där man är vana vid att handskas med bränder av den här omfattningen.
I envalrörelse är det lätt hänt att man gör politik på en höft, säger det som låter förnuftigt och det som man vet att folk vill höra. Det är förståeligt – men som en lösning på de faktiska problem som möter oss är utredningen ett mycket bättre svar.