De senaste veckorna och månaderna har det stormat i Miljöpartiet. Det har sedan länge funnits en röststark inre opinion mot en del av den politik som regeringen för, och delar av gräsrötterna menar att partiet för att nå makten har sålt det som var dess själ.
Det är en avvägning som politiska partier alltid måste göra – vad är vi beredda att ge upp, för att vinna inflytande? Och hur bevarar vi vårt förtroende i de lägen när vi inte har en egen majoritet, utan är tvungna att förhandla med andra för att få igenom i alla fall delar av vår egen politik?
Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg uttryckte det i förra veckan som att Miljöpartiet drabbats av Stockholmssyndromet, och börjat försvara den socialdemokrati som genom regeringsmakten har tagit dem som gisslan.
Det är ett mycket tillspetsat sätt att uttrycka saken – men var och en kan nog hålla med om att miljöpartiet under en tid har balanserat på smärtgränsen för hur realpolitiskt ett parti med deras idealistiska ursprung och profil egentligen kan tåla.
Det märks inte bara bland gräsrötterna – utan även bland ledande före detta företrädare, och till och med i den sittande riksdagsgruppen. Och det är på den här punkten det blir problematiskt.
Man talar ibland förklenande om att ”partipiskan viner”, och att riksdagsledamöter tvingas rätta sina åsikter efter partilinjen. De som står emot trycket från den övriga gruppen beskrivs som karaktärsstarka individualister, som törs säga ifrån.
Problemet med den bilden är att den bygger på ett missförstånd av vad både riksdagsarbetet och ett politiskt parti är: De svenska riksdagsmandaten är inte personliga, och den som sitter i riksdagsgruppen representerar inte i första hand sig själv och sina egna intressen.
De representerar en grupp som beslutat sig för att acceptera och arbeta för de beslut som en majoritet av gruppen fattar.
Så länge den gruppen inte har fattat något beslut ska det vara högt i tak för alla uppfattningar att driva sin egen linje. När omröstningen är över är det helt enkelt nödvändigt att alla respekterar de beslut som majoriteten har ställt sig bakom.
Det är inte en fråga om att ha åsikter – det är fråga om att respektera den demokratiska ordningen, och de beslut som har fattats i enlighet med den. Att inte göra det är inte att stå upp för sina ideal – det är att backa halva vägen, och att vilja både äta kakan och ha den kvar.