För ungefär en månad sedan hade jag möjligheten att besöka Tjernobyl, platsen där historiens hittills värsta kärnkrafts-olycka ägde rum.
Jag reste som turist, men innan jag åkte kunde jag ändå inte låta bli att fundera på om besöket skulle ändra hur jag såg på kärnkraften. Det är trots allt en sak att läsa om olyckor, och en helt annan att möta deras konsekvenser i verkliga livet.
Hittills har jag varit positiv till kärnkraften. Jag vet vad den bidrar med, men kanske framför allt för att atomenergin alltid framstått som det rena alternativet till smutsig olja och kol; det kanske är en generationsfråga, men för mig har det stora hotet aldrig varit härdsmältan eller ens atomkriget, utan den globala uppvärmningen.
Under en hel dag åkte vi runt i den ukrainska delen av den avspärrade zonen, tittade på minnesmärken, på övergivna byar och på den numera ganska övervuxna mönsterstaden Pripyat.
Vid själva reaktorn stannade vi för att mata de malar, som fortfarande lever i kyldammen och med åren blivit tämligen stora, med bröd, innan vi ställde oss så nära betongsarkofagen som det var tillåtet.
Vi stod och frös i majsolen, tog några kort, som turister gör, innan jag – som aldrig kunnat få nog av betongarkitektur – vände mig till vår guide:
– Vad vacker sarkofagen är.
– Jo. Men det är ju en tragedi.
Intill dengamla sarkofagen, som göts under tidspress 1986 och som på grund av sprickbildningar läcker en hel del radioaktivitet, bygger de ukrainska myndigheterna en ny, i stål.
Projektet finansieras internationellt, och när den är färdig kommer den att skjutas in över den gamla, innan den monteras ihop och försluts; så, säger beräkningarna, kommer den havererade reaktorn att hållas innesluten i hundra år till, medan avfallet förs till slutförvaring någon annanstans.
Och kanskeändrade jag faktiskt inställning till kärnkraften den dagen, men i så fall var det inte på det sätt jag hade trott. För även om själva katastrofen – för att inte tala om de mänskliga konsekvenserna – var fruktansvärd, så är jag inte orolig för den svenska kärnkraftens säkerhet.
Hade jag varit det, hade jag inte kunnat sova om nätterna innan heller. Det som ändrade någonting var snarare den plats i världen som Ukraina befinner sig på i dag.
Under 1980-talet var en av invändningarna mot kärnkraften, att atomtekniken kräver en stark stat. Att hantera sådana teknologier, menade man, gör det inte bara nödvändigt, utan helt enkelt rationellt, att ge staten utökade möjligheter till övervakning och kontroll. Det må vara hänt – det är långt ifrån det enda argumentet för en stark stat.
Men det som oroar mig, det är vad som händer när stater med kontroll över atomenergin plötsligt förlorar balansen. Det Ukraina som för inte särskilt länge sedan nämndes som en möjlig partner till den Europeiska unionen befinner sig just nu i ett – låt vara lågintensivt – krig med de ryskunderstödda separatisterna i landets östra del, och kan inte upprätthålla sin territoriella integritet.
De statsbildningar som vi på kort tid har lärt oss att uppfatta som givna, har visat sig vara bräckligare än någon kunde tro. För ett drygt år sedan var Krim en del av Ukraina – nu är det ryskt. Borde inte det – om man ska vara konsekvent – få oss att överväga vilka teknologier vi använder oss av på nytt?