Det är ingen överdrift att kalla den här politiska veckan – mellan midsommar och Almedalen – för en av de lugnaste på hela året. Budgeten är, med en gnutta mer dramatik än vanligt, genomröstad, och lyssnar man noga kan man höra både opinionsbildare och beslutsfattare hämta andan inför en intensiv vecka i Visby.
Det har varit ett märkligt riksdagsår, där en rödgrön regering styrt med en borgerlig budget, och de borgerliga partierna inte förrän i sista stund accepterat sin roll som opposition; partiledare har bytts ut, sjukskrivits och varit föräldralediga, och först nu ligger spelplanen inför resten av mandatperioden klar.
Den erbjuder en hel rad svårigheter för statsminister Stefan Löfven (S) – men också en möjlighet att ta tag i taktpinnen, och staka ut en framtida riktning för Sverige.
Svårigheterna finns både i regeringen – där samarbetet med Miljöpartiet inte har varit utan gnissel – och i riksdagen, där det fortfarande handlar om att söka breda majoriteter för att få till varaktig förändring.
Möjligheterna finns i regeringsmakten. Det är den som gör verklighet av politiska förslag, och det är till rege-ringens agerande som alla andra måste förhålla sig; genom en offensiv politik kan socialdemokraterna styra vad det politiska samtalet kommer att handla om fram till 2018.
Det är viktigt att de stora reformer den här regeringen vill genomföra sätts i verket så snart som möjligt. Stora reformer är sällan populära till en början, och måste läggas fram i tid för att accepteras av väljarna. De är också långsamma till sin natur, och måste genomföras i god tid före ett val om väljarna ska märka av vad som har hänt.
Under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod hamnade Sverige, i skuggan av finanskrisen, i den minsta möjliga politikens politik. Så länge statsskulden inte ökade, lät det som, hade finansministern gjort sitt jobb. Det innebar i praktiken att vi jämförde oss med de sämsta länderna i Europa – så länge vi inte hamnade i Greklands eller Spaniens situation, var allt frid och fröjd. Stefan Löfven har en helt annan målsättning med sin politik. Till 2020 ska Sverige ha lägst arbetslöshet i Europa, är det tänkt, och det betyder att vi måste jämföra oss med de bästa. Det är en högt satt målsättning, som kräver reformer om vi ska nå den. Sådana reformer kan inte vänta – så varför inte börja redan nästa vecka, i Almedalen, med dem?