Direkt efter regeringsskiftet 2006 gick den nya borgerliga regeringen till frontalangrepp mot den tidigare arbetslivspolitiken. Arbetslivsinstitutet, som forskade om villkoren i arbetslivet, skrotades. Det statliga anslaget till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud drogs in. Arbetsmiljöverkets anslag skars ned med cirka 30 procent.
Förändringarna får nu direkta konsekvenser i det svenska arbetslivet. Nära var tredje arbetsmiljöinspektör försvinner.
Sparivern innebär att Sverige inte längre når upp till FN-organet ILO:s rekommendation om en inspektör per 10 000 arbetstagare, rapporterar LO-tidningen.
I år har Sverige 0,8 inspektörer per 10 000 arbetstagare, vilket är betydligt färre än övriga nordiska länder. Nästa år sjunker inspektörstätheten till 0,7 procent.
Antalet inspektioner minskar kraftigt. 2007 gjorde Arbetsmiljöverket drygt 36 000 inspektioner på arbetsplatser, vilket ska jämföras med 40 000 inspektioner år 2006.
Neddragningarna slår extra hårt mot glesbygdslänen.
"Besparingarna drabbar Norrbotten särskilt hårt. Man har övergett gleshetsfaktorn när man fördelat besparingarna. Man tar inte hänsyn till att det är längre avstånd för arbetsmiljöinspektörerna i ett län som Norrbotten", sa s-riksdagsledamoten Karin Åström i NSD 16 november 2007.
Följden blir sämre kontroll av arbetsmiljön i många inlandskommuner. Inspektörerna hinner bara besöka de större kommunerna i länet.
LO:s andra vice ordförande Ulla Lindqvist rasar mot försämringen.
"Det är för jäkligt att regeringen gör så här. Vi har varit kända för att ha ett bra arbetsmiljöarbete, men nu ligger vi långt ned på Europalistan", säger hon till LO-tidningen.
Det är en skrämmande utveckling. För bara två år sedan var svensk arbetslivspolitik en förebild för hela världen. Men den nya riksdagsmajoriteten har förändrat bilden radikalt.
I december 2006 överlämnade LO - efter initiativ från skyddsombuden på SSAB i Luleå - en namninsamling till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m). Totalt 500 0000 svenskar gjorde tummen ned för nedmonteringen av arbetslivspolitiken.
Littorins svar blev ett märkligt utspel om glada klistermärken. Han vill att arbetsplatser med bra arbetsmiljö ska få en dekal med en glad gubbe (en så kallad smiley)!
Ministern får ursäkta, men glada dekaler väger inte upp nedläggningen av Arbetslivsinstitutet eller hårdbantningen av Arbetsmiljöverket.
Regeringens motiv för neddragningarna är dessutom mycket grumliga. De verkar bara bygga på ideologiska vanföreställningar. Till exempel framstår nedläggningen av Arbetslivsinstitutet som en direkt beställning från Timbrohögern.
Före valet hävdade Timbros Maria Rankka att Arbetslivsinstitutet är "ett näste för arbetarrörelsen". På Dagens Nyheters ledarsida påstod man att institutet gör "politiska beställningsjobb som syftar till att bekräfta ideologiska föreställningar".
Det är en analys som säger mer om Timbro och Dagens Nyheters ledarskribenter än om arbetslivspolitiken. De borgerliga debattörerna avslöjar ju inga andra än sig själva när de beskriver forskning om utslitna ryggar eller farliga kemikalier i arbetslivet som "sossepropaganda".
Men det värsta av allt är att det finns en arbetsmarknadsminister som expedierar Timbroideologernas beställningar, utan eftertanke och analys.
Detta visar att det gör skillnad vilka som styr i regering och riksdag. Politikerna och partierna är ingen grå likformig massa. En socialdemokratisk regering hade aldrig nedrustat arbetslivspolitiken på det sätt som nu har skett.