Finansminister Anders Borg ekonoekonomiska politik har ökat orättvisorna och låtit ett kamrersaktigt budgettänkande gå före jobben.
Det är en politik som inte gjort Sverige till ett bättre land att leva i. På en punkt finns dock anledning till några uppskattande ord, och det är beträffande Anders Borgs hantering av bankerna.
Under den värsta krisen samverkade finansdepartementet och Riksbanken för att hålla penningflödena igång. Det svenska betalningssystemet drabbades därför aldrig av någon finansiell hjärtinfarkt.
I sitt agerande gentemot bankerna har Anders också varit föredömligt tydlig.
Gång på gång har han deklarerat att skattebetalarna inte ska behöva ta smällarna om en bank ger sig in på alltför vidlyftiga affärer. Bankernas ägare måste ta förlusten och staten kan tvingas ta över verksamheten.
Konkret har regeringen skapat en stabilitetsfond som i framtiden kan hjälpa banker i kris.
Fonden får bankerna själva finansiera.
Anders Borg vill också att bankerna minskar sina risker genom att höja andelen eget kapital i förhållande till utlåningen. Den s k kapitaltäckningsgraden ska vara högre i Sverige än vad som krävs av internationella regler.
"Bankerna bör inte göra några utdelningar innan de höjt kapitaltäckningen", sa han vid en journalistträff nyligen och tillade att bankerna bör visa försiktighet med bonusar och styrelsearvoden innan de stärkt sina balansräkningar.
Bankerna gillar förstås inte sådant språk och protesterar. Men det är bara i sin ordning. Vem ger upp en privilegierad och lönsam ställning utan motstånd?
För en finansminister är det dock precis rätt attityd gentemot den finansiella sektorn.
Under många år har ju de finansiella företagen försökt inbilla sig själva och omvärlden att de är viktigare än producerande företag.
Banker och finansföretag är inte betydelselösa, de har en viktig roll i ekonomin som smörjmedel, men svansen ska inte vifta hunden, utan tvärtom.
Hur agerar då de svenska finansföretagen två år efter krisen?
Det är i det perspektivet som tvivlen på Anders Borg infinner sig.
För trots att staten och skattebetalarna ställde upp för bankerna - två av dem vara nära konkurs! - tycks de inte ha dragit några lärdomar utan trampar på i gamla hjulspår.
De tänjer på gapet mellan in- och utlåningsräntor och låter därmed lånekunderna betala de ökande vinsterna. De struntar i finansministerns uppmaning att inte dela ut pengar till aktieägarna. På bankernas kapitalmarknadsavdelningar fortsätter bonusregnet.
Hur trovärdig är Anders Borgs tuffhet om han bara passivt ser på medan finansföretagen gör som de själva vill? Varför ska bankernas ägare dämpa sin riskaptit om de ser att Borg ändå inte vågar ingripa mot dem?
Det räcker inte med bara stora ord. Det måste också till handling.
Det är till sist det som avgör Borgs eftermäle när det gäller finansmarknaden.