När Mona Sahlin meddelade sin avgång som S-ledare förutspådde statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, Uppsala, ett blodigt inbördeskrig.
Det lät förfärligt, men farhågorna verkar besannas. Det är inte kul att titta på det som nu sker inom socialdemokratin.
Personangrepp har blivit snarare legio än undantag.
12 november använde förra miljöministern Lena Sommestad, som nämns som partiledarämne, sin blogg till en attack mot Thomas Östros, en annan tänkbar partiledarkandidat.
26 november sågades Veronica Palm, som också nämns i partiledarspekulationerna, av PR-konsulten Harald Ullman i en ful debattartikel i Aftonbladet.
En tid före jul briserade sedan hela Primegate i Aftonbladet.
I skottgluggen står lobbyisten och förre SSU-basen Niklas Nordström, men syftet är antagligen också att stänka skit på partisekreteraren Ibrahim Baylan, partiledaraktuelle Mikael Damberg och andra av Nordströms gamla allierade från SSU-tiden.
Mönstren, metoderna och huvudpersonerna känns i alla fall igen från 1990-talets infekterade SSU-bråk.
För socialdemokraterna gäller nu att se upp i backarna. Det är en sak att diskutera politik, ledarskap och strategi. Det behöver S.
Men det är något annat att använda sig av personangrepp och låta gamla fördummande SSU-strider gå i repris i partiet.
"Jag var med och förstörde SSU under konfliktåren", säger Johan Sjölander, kulturpolitiskt ansvarig på ABF, i en läsvärd artikel i tidskriften Fokus 19 november. "Effekten av det vi höll på med i SSU var ju intellektuell utarmning. Man bestämde sig för vad de andra tyckte och så lyssnade man inte. Det är risk att vi får en lika korkad diskussion nu."
Så är det. 1990-talets SSU:are delade upp sig i vänster- och högerfalanger som sedan bankade skallen av varandra med dåliga argument, smutskastningskampanjer och skitprat.
Det skrämde bort massor av goda idealistiska krafter från SSU och förstörde debatt- och samtalsklimatet i ungdomsförbundet. Man talade om istället för med varandra.
Det vore förödande om partiet nu går samma dystra öde till mötes.
En sak är nämligen väldigt säkert: Svenska folket kommer inte att rösta på ett parti där medlemmarna ägnar sig åt att ta heder och ära av varandra.
Det finns fortfarande många som har förväntningar på det gamla arbetarepartiet. Det var trots allt 1,8 miljoner svenskar som röstade på Socialdemokraterna i höstens val.
I 188 av landets totalt 290 kommuner fick Socialdemokraterna bättre siffror än riksresultatet (31 procent eller mer). I 87 kommuner fick partiet över 40 procent.
Det innebär att det finns en bra grund för att bygga en ny starkare socialdemokrati. Men då gäller det att partifolket börjar bete sig som folk mot varandra.