Jytte Guteland ställer inte upp för omval när SSU, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, kongressar i höst.
Guteland, som fyller 32 år i september, tycker att det är dags att lämna över stafettpinnen till någon yngre.
Förhoppningsvis kommer den kommande förbundsledningen att manövrera SSU-skutan lika skickligt som Guteland.
Före valet av Jytte Guteland 2007 handlade tidningsrubrikerna om SSU om interna motsättningar, krogbråk och medlemsfiffel i vissa distrikt.
Men under Jytte Gutelands tid har SSU återigen blivit ett ungdomsförbund som förknippas med politik.
I valrörelsen 2006 var SSU liktydigt med skandalrubriker. I valrörelsen 2010 handlade det i stället om kampen mot ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen.
SSU:arnas slit gav dessutom resultat. De rödgröna partierna gjorde ett starkt val bland ungdomsväljarna.
53 procent av förstagångsväljarna röstade på S, V och MP, enligt SVT:s stora vallokalsundersökning 2010.
Det är ett gott betyg åt Guteland, förbundssekreteraren Mattias Vepsä och övriga i den avgående förbundsledningen.
Inför höstens SSU-kongress finns två huvudkandidater för att efterträda Guteland.
Den ena är Faraj Abu-Iseifa, 27 år, från Karlskrona kommun. Den andre är Gabriel Wikström. 26 år, från Västerås.
Vi får hoppas att dessa två unga hungriga herrar - liksom deras stödtrupper - nu tänker sig noga för.
Det vore till skada för hela arbetarrörelsen om SSU återfaller i 1990-talsbeteendet med uppslitande personbråk, falangbildningar och infekterade motsättningar.
Det är i sig inget konstigt att det finns olika kandidater och åsikter. Men det är viktigt att det finns en schysst debatt- och samtalskultur. Det går att diskutera politik och ledarskap utan att man tar heder och ära av andra.
Landets SSU:are måste alltid ha för ögonen att det finns mer som förenar än som skiljer dem åt. Den politiska huvudmotståndaren är MUF, inte SSU:are från andra delar av landet.
Om man talar med - i stället för om - varandra på kursgården Bommersvik inser man nog att det finns viktigare saker i världen för SSU än interna maktstrider.
I boken "De omänskliga" (Weyler 2010) har journalisten Torbjörn Nilsson utförligt skildrat eländet i 1990-talets SSU.
Han använder sig bland annat av William Goldings klassiker "Flugornas herre" för att beskriva sammanbrottet i SSU.
Boken handlar om en grupp brittiska skolpojkar som blir strandsatta på en öde ö. Till en början lyckas de skapa ordning och reda i sin kaotiska tillvaro. De håller möten, utser ledare och fördelar arbetsuppgifter.
Men med tiden kommer förfallet. En grupp pojkar får för sig att det finns ett monster på ön och utser sig själva till krigare. Rädslan sprider sig.
Pojkarna slutar lyssna på den demokratiskt valde ledaren som säger att det inte finns något monster.
Ordningen bryter samman. Hyddorna rasar ihop. Elden slocknar. Krigarna börjar slå de andra pojkarna. Två dör.
Ingen hör Simon, den tystlåtna lilla killen, som viskar att det kanske finns ett monster trots allt.
"Det kanske bara är vi själva", säger han, men ingen lyssnar.
Kort uttryckt: Det vore dumt av landets SSU:are att börja odla interna fiendebilder igen.
Håll i hop och håll fast vid Jytte Gutelands kloka linje! SSU behövs som en aktiv pådrivare för jobb, bostäder och bra fritidsalternativ för landets ungdomar!
Arbetarrörelsen behöver inte en ny sämre upplaga av "Flugornas herre".