Don’t mourn! Organize!”
Dagarna före sin avrättning skrev Joe Hill dessa ord till sina vänner i fack-föreningen. Joe Hill var den svenske immigranten som blev en av USA:s absolut största fackliga hjältar. I år är det 100 år sedan han avrättades.
På 1 maj fick jag möjligheten att där – på Haymarket i Chicago, USA – upprepa hans uppmaning till de amerikanska fackligt aktiva i dag: Sörj inte. Organisera er!
För var hade vi varit i dag om arbetare för hundra år sedan inte organiserat sig?
Tänk tanken ända ut och du ska känna att det svindlar. Vår tacksamhet gentemot forna tiders fackliga hjältar kan aldrig överdrivas.
I dag behöver vi organisera oss för att ta nya strider. Här i Sverige är några av dem viktigare än andra.
4 Arbetslösheten. I dag är den åtta procent. Det är 400 000 människor. Även den tanken svindlar när man sätter sig in i vad den egentligen betyder.
400 000 personer som inte får vara med. Inte får allt det ett arbete kan betyda, som gemenskap, lön, utveckling, mening, trygghet, respekt, identitet.
4Visstider. Missbruket av visstider är enormt. Personalen tvingas spela dragspel med sin tid och trygghet i företagens vinstmaximeringsvals. En fjärdedel av alla arbetarkvinnor som har arbete, har ändå inte fast anställning. De är tim- eller behovsanställda.
Alla vet vilka problem en icke-fast anställning för med sig: svårigheter att planera vardag och ekonomi, och att få lån eller bostad.
4Arbetsmiljö. Våra arbetsplatser är fortfarande inte säkra. Psykisk ohälsa är den diagnos som ökar mest. Högt tempo, låg bemanning, ensamarbete, hot och våld. Så ser arbetet ut för alltför många. Samtidigt skriker arbetsmiljöverkets inspektörer ut sin förtvivlan – de är för få och hinner inte göra sina inspektioner. Arbetare betalar med sin hälsa.
Efter åtta år med borgare vid spakarna. Detta är vad man får.
Jag hoppas på vår nya regering. Men de kan inte göra allt.
Facket har ett stort ansvar att ingå bra avtal, att tydligt visa upp bristerna i arbetslivet och föreslå politiska förändringar, och att lyssna till arbetares egna berättelser om sin vardag och sitt arbete.
Förra året gick 120 000 personer med i ett LO-förbund. Och färre än på 20 år gick ur. Vi blir fler och starkare.
Vi kan bättre slita bort skygglappar och öronproppar på dem som inte ser och hör verkligheten på arbetsmarknaden.
Jag säger som Joe Hill: Sörj inte. Organisera er!