Det ärsvårt att sammanfatta den amerikanske presidentens resa genom Europa som någonting annat än en enda, veckolång skandal. Men man får inte stanna där – det var nämligen en skandal med mönster och med metod.
Oavsett om den han skulle träffa var Angela Merkel, Theresa May eller Vladimir Putin började han dagen med att förolämpa sin värd: Han kallade Tyskland för en rysk lydstat, försökte underminera den brittiska regeringen och kallade relationerna med Ryssland för de sämsta någonsin.
Sedan gick han in i dagens möten, smickrade en smula, försvann därifrån och förklarade att han hade fått allt det han ville ha.
Detta mönster måste förstås som å ena sidan ett ganska simpelt knep för att stärka den egna förhandlingspositionen, och å andra sidan ett sätt att blåsa upp betydelsen av det egna besöket.
Mest chockerande var naturligtvis den flathet med vilken den amerikanske presidenten betedde sig mot sin ryske motsvarighet, den auktoritäre Vladimir Putin. Inte nog med att han tydligt bröt mot den konsensus om en internationell isolering som rått gentemot Ryssland ända sedan landets aggressioner mot grannlandet Ukraina – han bagatelliserade även sin egen underrättelsetjänsts slutsats om ryska angrepp på den amerikanska valprocessen.
Att komma väl överens med Putin tycktes vara mer betydelsefullt än det egna landets säkerhet och geopolitiska ambitioner. För många var det så förbryllande att spekulationerna om att Ryssland har en särskild hållhake i form av komprometterande filmer på eller information om den amerikanske presidenten fick nytt liv.
Sanningshalten isådana spekulationer vet jag ingenting om. Men faktum är att någon sådan hållhake inte skulle vara nödvändig.
Det vi måste förstå är att Trump i första hand underhåller och arbetar för sina egna intressen, och bara i andra eller tredje hand för Amerikas. För honom är Amerika ett verktyg snarare än ett mål – och i det liknar han och Putin varandra.
Det är mycket möjligt att Amerikas och Rysslands intressen går tvärs emot varandra – men det är helt uppenbart att de två ledarnas privata maktambitioner går ihop med varandra. Och på det sättet kan det som till en början verkar obegripligt gå ihop: Trump säger att han är hård mot Ryssland, men att han litar på Putin. Och precis så ligger det faktiskt till.
Det fanns en tid när det sades att ”man kan lita på att amerikanerna gör det rätta, när de väl har uttömt alla andra alternativ.” Det är ett citat som ofta felaktigt har tillskrivits Winston Churchill, men som träffande beskriver det sätt resten av världen har kommit att uppfatta Amerika på: Inte sällan beter sig landet maktfullkomligt och buffligt på den internationella scenen, och ofta visar de liten förståelse för de ärenden de lägger sig i.
Men i Amerikas agerande och kanske också i själva Amerika finns innerst inne en kärna som är sund och god, och står för demokratiska värden.
Kanske ärdet en tro som har rötterna i landets för sin tid revolutionärt progressiva konstitution, och den har varit minst lika viktigdel i landets dominans som dess militära och ekonomiska framgångar. Det är en sorts förtroende och kapital som har tagit generationer att bygga upp, men som Donald Trump just nu att spenderar i rasande fart.
För varje vecka som går av hans presidenttid blir den kärnan allt mer förgiftad och allt svagare. När den väl är borta står vi i en ny världsordning, utan förtroende och i händerna på skrupellösa, mäktiga män.