Det finnsalltid någonting lite näpet över idrottsledare som försöker hävda att ”idrotten står över politiken”. Inte bara för att det är fel – idrotten är samt vill vara en del av samhället och då måste den också vara politisk – utan fram-förallt eftersom det gång på gång visar sig vara svårt att visa var den förmenta rågången går.
Varje gång som idrottsledarna drar en gräns för att skilja idrotten och politiken åt dyker det alltid upp någon modig eller dumdristig person som kliver över och visar hur orimlig gränsen är. Är det inte John Carlos och Tommie Smith som höjer sina knutna nävar mot himlen i Mexico, så är det en svensk höjdhoppare som målar regnbågsflaggan på sina naglar.
Sanningen är ju att idrotten och de olympiska spelen alltid har varit en politisk arena. Det var sant år 1936 i Berlin, när spelen var en enda propagandaföreställning för den nazist-iska regimen, och det var sant under 1980-talet när USA samt Sovjet bojkottade varandras turneringar.
Ja, för den som tvivlar på att även OS år 1912 var ett politiskt projekt, är det bara att åka till Stockholm och titta på det nationalromantiska Stockholms stadion eller fråga sig varför den svenska Linggymnastiken var en så viktig gren – för att komma på andra tankar.
Idrotten och de stora turneringarna har alltid monumentala och historiska drag. Som monument är de alltid bekräftelser av den rådande maktordningen i samhället. Det som är förbjudet är inte politik – det är den politik som stör ordningen och går på tvärs emot etablissemanget.
När den Internationella Olympiska Kommittén till slut har beslutat att Rysslands friidrottstrupp efter omfattande doping under tidigare turneringar inte tillåts delta, kom svaret från ryska idrottare snabbt. Det var, hette det, en fråga om politik.
På sätt och vis har de naturligtvis rätt – kanske bara inte som de har tänkt sig. För vad var det egentligen som fick ryska medier att inte bara sanktionera – utan också skydda, organisera och finansiera dopning för landets idrottsmän och -kvinnor?
Det var naturligtvis politik. Idrotten har under en lång tid varit den enda arena där de nationalistiska känslorna och chauvinismen har haft ett socialt accepterat utlopp och lika länge varit föremål för en prestigekamp mellan de olika nationerna. Varje enskild idrottares seger blir också en seger för landet samt en bekräftelse av den egna överlägsenheten gentemot andra mottävlande.
Därför stöder stater doping och därför är rika länder beredda att ’värva’ idrottare från fattigare länder med medborgarskap. Vi ska inte tro att Sverige är något undantag. De framgångsrika idrottarna blir snabbt pusselbitar som hjälper oss att konstruera en bild av vad som är typiskt svenskt.
Ser man det utifrån ser det naturligtvis löjligt ut. Det är det också. Varför skulle jag heja på Carolina Klüft bara för att vi råkar vara födda i samma land? Fast hur löjlig nationalismen än är, får vi aldrig glömma att den också är farlig.
Därför skulle jag i dag vilja komma med ett förslag. Det har talats om att vissa ryska friidrottare skulle kunna delta i spelen, men under en inter-nationell eller ’olympisk’ flagg. Varför inte bara skippa det löjliga och urmodiga sättet att tävla för länder och låta alla ställa upp under en neutral flagg?
Det behöver inte bara gälla friidrotten. Det svenska fotbollslandslaget skulle i nuläget knappast saknas av någon. Kanske är det dags att vi slutar använda flaggan som snuttefilt – och låter varje idrottare tävla för sig själva?