I en stor kampanj försöker moderaterna tala om för svenska folket att vi lever i den bästa av arbetsmarknadsvärldar.
"Sysselsättningen i Sverige har ökat väldigt kraftigt", säger finansministern.
"Regeringen behöver inte skämmas för jobben", ekar regeringens doakör, Dagens Nyheter.
Och när det kommer uppgifter om växande barnfattigdom och ökande socialbidragsutbetalningar just på grund av att fler går utan jobb, då skyller man på den internationella krisen, regeringens fritas från ansvar.
Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter, hävdar i en artikel att det ser förvånansvärt bra ut när det gäller sysselsättningen. Han ser inte alls en sjunkande sysselsättningsgrad som något oroande eftersom den beror på att andelen äldre i befolkningen ökat
I stället ska vi glädja oss åt att antalet sysselsatta ökat.
I en kommentar invänder arbetsmarknadsforskaren Bertil Holmlund att det finns flera goda skäl att fokusera just på andelen sysselsatta i förhållande till befolkningen (sysselsättningsgraden) och inte på antalet sysselsatta.
Annars skulle ju t ex en ökad sysselsättning i miljardnationen Kina alltid vara större än en ökning i lilla Sverige.
Sysselsättningsgraden kan i och för sig variera beroende på konjunkturutveckling och åldersstruktur, påpekar Holmlund.
"Men man kan inte göra en stor poäng av att antalet sysselsatta ökat."
Fast det är ju precis det alliansregeringen och DN gör.
Anders Borg försöker förminska de svenska problemen genom att jämföra med Europa.
"Sverige har klarat krisen relativt väl", konstaterar han med ett diagram som visar att sysselsättningen i Sverige ökat snabbare än i Europa i övrigt.
Tja, vad är det för jämförelse? Sverige har tidigare alltid legat i en klass för sig när det gäller arbetsmarknaden.
Nu skulle vi nöja oss med att vara snäppet bättre än ett skuldtyngt Europa (och detta tack vare överskott som framför allt byggts upp under socialdemokratiska regeringar).
Hur har alliansregeringens politik påverkat arbetsmarknadens funktionssätt?
Ännu finns inget vetenskapligt underbyggt svar. Men någon tydlig förändring till det bättre syns i alla fall inte.
Konjunkturinstitutet (KI) konstaterar t ex att långtidsarbetslösheten stigit kraftigt sedan 2008.
"Den långvarigt höga arbetslösheten får långsiktigt negativa konsekvenser för potentiell BNP eftersom personer som saknar sysselsättning länge förlorar den naturliga kompetensutveckling man får som sysselsatt", skriver KI.
I en analys för Arbetarrörelsens tankesmedja skriver Christer Persson att regeringen inte har mycket att yvas över.
Han räknar upp nyckeltalen: Oförändrat arbetskraftsdeltagande, minskad sysselsättningsgrad, ökad öppen arbetslöshet, starkt ökad ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet.
Dessa fakta går inte att komma undan, hur mycket man än försöker trolla med siffrorna.