Under onsdagen släppte Nordea den interna utredningen av bankens inblandning i det som har kommit att kallas för Panamaskandalen. Deras slutsats är att det har förekommit felaktigheter i hanteringen, men att det snarare handlar om brister i tillämpningen av bankens regelsystem än aktiva och medvetna försök att hjälpa kunder att undvika att betala skatt.
Hur det är med den saken återstår att se. För min del är jag i alla fall tacksam över att den interna utredningen inte blir det sista ordet i saken. För att en granskning ska vara trovärdig kan den inte bara komma inifrån den egna verksamheten och det ska bli spänn-ande att se vad Finansinspektionen har att säga om det hela. Det är inte osannolikt att deras slutsatser kommer att vara betydligt hårdare än så.
Den egna utredningen har framförallt två syften. Ett är internt – när felaktigheter uppdagas måste man veta var och hur de uppstår för att kunna göra någonting åt dem. Ett annat är externt – efter vårens avslöjande har Nordea ett akut behov av att återställa både kundernas och allmänhetens för-troende för verksamheten.
För en fläck av den här svårighetsgraden kommer det dock att krävas betydligt starkare medel än en utredning för att ställa saker tillrätta. Såväl konkreta åtgärder som en ökad transparens måste till – och på så sätt är ”Uppdrag Gransknings” avslöjande ett skolexempel på vikten av fria och granskande medier. När företag mitt uppe i skumraskaffärer löper risk att avslöjas och skadas, i kundernas ögon, tvingas de till att skärpa sig och spela med öppna kort.
Fast samtidigt som det är viktigt att den enskilda banken tar sitt ansvar och rätar upp sitt beteende efter den moraliska kompassen, gäller det att inte glömma den större struktur som Panamaskandalen bara är ett tecken på: Ja... man skulle nästan kunna säga att vi måste undvika det isberg – som den här skandalen bara var toppen på.
För finns det någon som med handen på hjärtat skulle tro att en enmansföretagare i VVS-branschen skulle bli föreslagen att, eller få hjälp att, skapa ett brevlådeföretag för att dölja sina tillgångar i? Kan ni föreställa er hur kort samtalet skulle bli om en vanlig löntagare gick in på sitt bankkontor och frågade i fall det fanns något sätt att minska den andel av lönen som gick till skatt?
Det är inte så det går till – och på det sättet är Panamaskandalen ett tecken på att vi lever i ett samhälle där olika regler gäller för olika grupper: De som har tillräckligt mycket pengar; De som känner rätt personer; De som vet hur systemet fungerar – allihop har helt andra möjligheter än vanligt folk. Det som för de allra flesta är något otänkbart, är för dem ett privilegium som är så självklart att de inte ens behöver tänka på det.
Det som är allra mest stötande genom de möjligheter till skattefusk som har funnits i dessa brevlådeföretag är att det är möjligheter som har funnits för dem som redan äger mer än alla andra. Åt dem som har – skall varda givet, heter det. Så skapas en sorts skattefrälse, där de som har allra mest delar med sig allra minst.
Transparens, hederlighet och rättvisa är viktiga ingredienser på alla nivåer i samhället. Fast när den här typen av beteende blottas på samhällets själva topp urholkas inte bara förtroende för bankerna och de rika – det fräter på hela den skattemoral och det förtroende för de gemensamma institutionerna som är grunden för hela vår välfärdsstat.
Skatteflykten och skatteplaneringen är ett gift som kanske börjar i trädets topp, men tro inte att det stannar där – för får det verka länge nog så sprider det sig sakta men säkert till både stam och rötter.