Det är inte lätt att vara politisk kommentator i TV.
Analyser och bedömningar görs under stark tidspress. Det som sägs får inte uppfattas som partiskt, men inte heller vara alltför utslätat.
För det mesta tycker jag SVT:s kommentatorer löser den svåra uppgiften väl.
Den senaste tiden har dock fått mig att fundera över hur kommentarer kan styra debatten istället för tolka den och på så vis riskera att bli självuppfyllande profetior.
I februari kommenterade Rapports Mats Knutsson den socialdemokratiska kriskommissionens rapport såhär:
"Redan nu börjar man tala om höjda skatter och det sa väljarna nej till i valet i höstas. Det är svårt att se att det kan vara en framgångsväg att gå till val på höjda skatter igen."
Efter Håkan Juholts tal på partikongressen upprepade Knutsson samma tankegång när han kommenterade satsningar som den nye S-ordföranden talat om.
"De överskott han nu intecknar har den borgerliga regeringen redan förbrukat genom skattesänkningar och andra satsningar. Då hamnar Juholt i samma läge som Sahlin och Östros i senaste valrörelsen: Han måste höja skatten för att kunna genomföra sina reformer."
"Frågan är om han, trots retoriken idag, vågar gå till val på det en gång till."
Enligt Knutsson är alltså ett parti som talar om skattehöjningar chanslöst förlorat.
Men det är ju inte sant att det varit omöjligt att vinna val på höjda skatter.
Historiskt har balanspunkten mellan krav på reformer och krav på lägre skatter varierat. Under 1970- och 1980-talen, då välfärden byggdes ut, ökade skatteuttaget kontinuerligt. Socialdemokratin vann trots detta val.
Efter 1990-talskrisen gick S till val på nedskärningspaket och skattehöjningar och vann även då val.
Under några år har det visserligen blåst skattesänkarvind. Men bara för att de borgerliga fick stöd för sitt skattesänkningsbudskap 2006 och 2010 är det inte alls säkert att det blir så 2014.
Mats Knutssons analys utgår från att väljarna alltid sätter skattesänkningar före välfärdsreformer och dessutom regeringens reformer före socialdemokratiska.
Men vi kan mycket väl ha nått en balanspunkt där väljarna inte längre accepterar ytterligare neddragningar i verksamheterna eller fler försämringar för svaga grupper.
Väljarna kan vara beredda att avstå skattesänkningar till förmån för fler lärare i skolan och fler händer i äldreomsorgen.
I Mats Knutssons kommentar är skattesänkningar per definition något positivt och socialdemokratiska reformer bara något som höjer skatten.
Men debatten om skatter och välfärd skulle lika gärna kunna beskrivas som en avvägning mellan olika intressen, där ytterligare skattesänkningar också kan föra med sig välfärdsförluster.
I kommentarerna lyser det perspektivet med sin frånvaro
Fredrik Reinfeldt borde få frågan: Vilka delar av välfärden är du beredd att låta försämras för att sänka skatten?