Idag har cirka 640 000 svenskar en privat vårdsförsäkring. Det är en sexdubbling jämfört med år 2000.
Den som tecknar en privat sjukvårdsförsäkring får relativt snabbt tillgång till specialistvård. Försäkringsbolagen garanterar i regel påbörjad behandling inom 14 dagar, medan det offentliga garanterar samma sak inom 187 dagar.
Detta gör att det skapas ”gräddfiler” i vården, där rika och högutbildade kan gå före i kön och snabbare får specialistvård.
Helt uppenbart strider detta mot Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, där det slås fast att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”.
Ökningen av privata vårdförsäkringar har möjliggjorts genom den omfattande privatiseringen av svensk sjukvård som har ägt rum från och med 1990-talet. Om det inte funnits ett stort nätverk av privata och vinstdrivna aktörer på alla nivåer inom sjukvårdssektorn, skulle inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka sina kunder.
Ungefär 70 procent av vårdförsäkringarna är sådana som arbetsgivaren tecknar för sina anställda, vilket innebär att den anställdes lojalitet knyts hårdare till arbetsgivaren. I förlängningen lurar ett välfärdssystem där den anställde riskerar att bli av med viktiga delar av sin sociala trygghet om hen blir av med jobbet.
I exempelvis USA har vi sett hur detta skapar stelheter och trögheter på arbetsmarknaden, som är negativa för samhällsekonomin i sin helhet.
Försäkringsbolag som erbjuder vårdförsäkringar är beroende av privata vårdgivare för sin verksamhet. Men samtidigt tenderar de privata vårdgivarna också att bli allt mer beroende av försäkringsbolagen.
Det handlar bland annat om riskspridning, varför man gärna samarbetar med fler aktörer än bara landstingen.
Vad viser är alltså framväxten av ett allt starkare välfärdsindustriellt komplex, som successivt får ökat intresse av att påverka politiken så att den gynnar deras intressen. Frågan om privata vårdförsäkringar handlar alltså inte enbart om vikten av jämlik och behovsstyrd vård, utan också om demokrati.
Privata vårdförsäkringar förstärker det välfärdsindustriella komplexet, bestående av vinstdrivna välfärdskoncerner och stora konsult- och försäkringsbolag, och riskerar leda till att starka kapital- och särintressen sätts före uppgiften att tjäna allmänintresset.
Vore inte detta en utmärkt välfärdspolitisk fråga att lyfta fram till debatt i valrörelsen 2018?