V ärlden är inte riktigt i form just nu, och väljarna är rastlösa. Vill hellre bli roade än oroade, och det är typiskt att en schlagerfestival verkar vara det enda som återstår av Europatanken.
Eurovision Song Contest är ett imponerande arrangemang, men börjar det inte drabbas av elefantiasis? Är det verkligen värt hundratals miljoner av licensmedel och kommunala skattepengar?
Och borde inte Stockholms socialdemokrater visa sin vackra stad för världen som den är, inte som ett kommersiellt skyltfönster?
Arrangörerna är mycket upptagna av att förhindra att artisterna ger utryck för något ”politiskt”.
Politik och underhållning anses inte höra ihop, eller som en statskontrollerad rysk nöjesjournalist uttryckte det i svenskt TV: Politik är skit.
När Eurovision Song Contest – äntligen – tar slut, väntar OS i Brasilien. Där har landets folkvalda president, Dilma Rousseff, just störtats i en politisk kupp anförd av landets mest korrumperade parti, PMDB.
Därmed banas vägen till presidentposten för Michel Temer, en ökänd maktspelare som bara stöds av tre procent av brasilianarna.
Det lär inte störa IOK, som har en lång historia av korruption. Men det borde störa aktiva, ledare och tillrest publik att välkomnas av Temer och hans mutkolvar.
Idrott och politik kan inte i alla lägen skiljas åt. Det kan bli ett rätt stökigt OS, särskilt om kuppresidenten försöker tala.
Vad kanman vänta sig om människor inte bryr om politik, om de sväljer de mest enfaldiga budskap, inte opponerar mot förtryckare och/eller tycker att det gör detsamma vem styr och inte ens går och röstar om/när man får chansen? Jo, t ex detta inte alls orealistiska scenario:
Nästa år vid den här tiden, kan de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd (med vetorätt) mycket väl ledas av följande figurer:
4 Donald Trump, USA. Sexist, rasist, lovar att kasta ut elva miljoner mexikaner, och stänga gränserna för alla muslimer. Hotar att vända Europa, inklusive Nato, ryggen. Något att fundera på för de som ivrar för svenskt Natomedlemskap.
4 Vladimir Putin, Ryssland. Invaderat tre grannländer hittills, hotar fler. Komplexfylld, oberäknelig, skramlar med kärnvapen. Auktoritär och skrupelfri. Spelar på nationalism och ryssarnas identitetsproblem (européer eller inte?).
4 Xi Jinping, Kina. På väg att återupprätta Maos enmansstyre. Rustar och bygger konstgjorda öar med landningsbanor i Sydkinesiska sjön, som hotar grannländerna och den internationella sjöfarten.
4 Marine Le Pen, Frankrike. Rasist, EU-fientlig, saknar politiskt program men kan ändå slinka igenom, på grund av valsystemet. Nära band till Putin. Fullt kapabel att ensam rasera det europeiska samarbetet.
4 Boris Johnson, Storbritannien. konservativ populist och EU-motståndare. Kan efterträda David Cameron om britterna röstar för att Storbritannien ska lämna EU. Johnson som brittisk premiärminister kommer att ytterligare splittra Europa – och Storbritannien.
Detta scenariobehöver inte bli verklighet. Men vi har heller inga garantier för att det inte blir det.
Lägg till detta att regeringarna i ett band av östeuropeiska länder, med Polen och Ungern i spetsen, visar öppet förakt för den ”liberala” demokratin, försöker ta kontrollen över media, attackerar domstolarna och manipulerar konstitutionen.
Att sammanföramänniskor för sång- och idrottsevenemang är mestadels bra för förståelsen mellan nationer. Men det är i den politiska processen grunden läggs för demokratin och därmed freden.
Vi får betala ett högt pris om vi inte tar politiken på allvar.