Med finanskrisen och skuldkrisen har en hel del ekonomiska "sanningar" ställts på huvudet.
Den mest genomgripande omvärderingen gäller förstås synen på marknadskrafterna.
Under lång tid löd mantrat från en majoritet ekonomer: "Privatisera. Avreglera. Låt de fria marknadskrafterna spela."
Man sa att marknaden alltid var effektiv och ledde till bästa möjliga utfall.
Resultatet vet vi: När bubblan brast och finansmarknaderna kraschade tvingades en rad stater gripa in för att röja upp i röran och rädda systemviktiga bank- och finansföretag.
I alla tider har borgerliga debattörer också kritiserat strävan att skapa mer jämlika samhällen.
Minskade klyftor var möjligen önskvärda - så långt kunde en del sträcka sig - men dessvärre inte förenliga med en god ekonomisk utveckling. Ökad jämlikhet hämmar effektivitet och tillväxt, påstod man.
Även på denna punkt har debatten svängt ordentligt på senare år.
Först kom boken "Jämlikhetsanden - därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen".
I den lyfter de två engelska forskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson fram en lång rad statistiska samband mellan ojämlikhet och social och fysisk ohälsa.
Mer jämlika samhällen drabbas t ex mindre av kriminalitet, har längre livslängd, lägre barnadödlighet och högre social rörlighet.
Pickett/Wilkinsons bok anklagades av en del högerdebattörer för att ha vetenskapliga brister. Men i den internationella debatten har deras resultat väckt stor uppmärksamhet.
Därefter har jämlikhetsfrågan envist legat kvar högt upp på agendan och dyker nu upp även i högst oväntade sammanhang.
Borgerligt inriktade och inflytelserika brittiska tidningen Economist ägnade nyligen en hel bilaga åt de ökade klyftorna och skrev bl a:
"Ökande ojämlikhet är en av de största sociala, ekonomiska och politiska utmaningarna i vår tid."
Tidningen pekade bl a på utvecklingen i USA där den allra översta procenten av inkomsttagarna sedan 1980 fördubblat sin andel av inkomstkakan, från 10 till 20 procent.
En liknande utveckling syns i många andra länder. Även i Sverige vidgas inkomstklyftorna som bekant, även om vårt utgångsläge är bättre än i många andra länder.
Nyligen presenterade ekonomer vid Internationella Valutafonden forskningsresultat som, tvärt emot organisationens tidigare uppfattning, visade att ojämlikhet orsakar lägre tillväxt och försvagar efterfrågan.
Asiatiska utvecklingsbanken hävdar i en rapport att 240 miljoner fler asiater hade kunnat lyftas ur extrem fattigdom de senaste tjugo åren om inte inkomstklyftorna ökat.
Några radikala förslag till förändring kommer förstås inte från de här hållen.
Men redan det faktum att problemet erkänns och åtgärder diskuteras är ett stort steg framåt.
Med marknadens välsignelsebringande kraft ifrågasatt och ökad jämlikhet mer accepterad ser världen i alla fall en smula bättre ut.