Egentligen borde dagens ledare ha handlat om Kristdemokraterna. Tisdagen var trots allt deras dag i Almedalen, och jag började skriva en text för att bemöta deras förslag. Sedan insåg jag att det faktiskt inte är mödan värt.
Efter att partiet kapats av sin egen högerflygel, har KD tappat både sin identitet och sin plats i det politiska landskapet. När jag försökte skriva om dem, kände jag ungefär likadant som den tidigare Southamptontränaren Gordon Strachan, när han fick frågor om sin misslyckade värvning av Agustin Delgado:
– Jag har viktigare saker att tänka på. Jag har en yoghurt att äta upp idag, den går ut. Det är viktigare för mig än Agustin Delgado.
Dem behöver vi alltså inte tala mer om. I stället kan vi tala om vad det innebär att ställa krav. Att ställa krav var det Stefan Löfven betonade i sitt tal i Almedalen – socialdemokratisk politik ska ge möjligheter, men den ska också ställa krav.
Det finns ett problem med det här, men det är inte att det är elakt att ställa krav på människor. Att ställa krav är tvärtom ofta till hjälp, och bland det finaste man kan göra för en människa. Det visar att man har förväntningar, och bryr sig om vad hen gör.
Problemet med att ställa krav är att det är ett fruktansvärt ineffektivt sätt att styra ett samhälle på. Vi behöver bara gå till den senaste regeringen, som försökte rätta till massarbetslösheten genom att ställa krav på sjukskrivna och arbetslösa att de skulle bli bättre på att söka jobb. Det kraven producerade var inte nya arbeten – det var en snårig och dyr byråkrati, som skulle se till att människor levde upp till dess krav.
Men framförallt är det ineffektivt, eftersom krav aldrig riktar in sig på det som verkligen får människor att arbeta. Att ställa krav är att göra världen tydlig – gör först det här, så kan du göra vad du vill sedan. För ett parti som alltid utgått ifrån att människor vill arbeta är det därför direkt paradoxalt att föra en kravretorik.
Krav är begränsade, eftersom de ritar upp en gräns för vad som är nödvändigt att göra. Men det riktigt bekymrande är att i det politiska samtalet handlar kraven aldrig om dem som kraven ställs på. I stället är det en signal till dem runtomkring. Till dem som har sitt på det torra, men tycker att alla andra borde göra lite till.
Och det är väl, i ärlighetens namn, inte dem vi vill att socialdemokraterna ska tala till?