Just nu handlar det mycket om det socialdemokratiska partiets bekymmer. Tevesoffor, ledarsidor och bloggar har fyllts av mer eller mindre kloka inlägg.
Men för arbetarrörelsen är det lika angeläget att diskutera fackets kris som partiets problem.
Det ena hänger ihop med det andra.
I en väldigt klok ledare 23 november pekade Västerbottens Folkblad (S) på att det finns ett samband mellan den fackliga organisationsgraden och stödet för S.
Socialdemokraterna är som starkast i de delar av landet som har en stark facklig organisering. Samtidigt har partiet minst stöd i de regioner där facket är som svagast.
Enligt LO:s statistik från första kvartalet i år var organisationsgraden bland arbetare högst i "norra tätbygd" med 78 procent, norra glesbygd och södra mellanbygd 77 procent vardera. För tjänstemännen var anslutningen högst i norra glesbygd, 84 procent och norra tätbygd, 82 procent.
Siffrorna för Stockholm är 54 procent för arbetare och 64 procent för tjänstemän. Göteborg 66 procent respektive 70 procent. Och Malmö 69 procent respektive 70 procent.
I Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Västernorrland hade S också ett starkt stöd i valet. Men i Stockholm röstade bara strax över 20 procent på S, i Göteborg 25 procent och Malmö 28 procent.
Det är siffror som manar till facklig eftertanke och aktion. Om LO vill ha en mer löntagarvänlig regering så gäller det att göra hemläxan.
Fackföreningsrörelsen måste bli bättre på att organisera städerskor, butikspersonal, snickare, restauranganställda och andra vanliga knegare i storstäderna.
Ombudsmän och andra fackliga företrädare måste ut från sina expeditioner och sammanträdeslokaler runt Norra Bantorget för att tala om fackets värde på arbetsplatserna.
På 1930-talet cyklade Gunnar Sträng runt på grusvägarna i Södermanland för att organisera lantarbetarna. Nu behövs moderna landsvägsagitatorer!
LO och TCO måste framför allt bli bättre på att vinna de unga till facket. Det borde vara en självklarhet att alla fackförbund avsätter en rejäl pott för facklig skolinformation.
Dagens gymnasieungdomar har mycket vaga begrepp om kollektivavtal, arbetsrätt och annat som ligger facket varmt om hjärtat.
Därför gäller det att bilda en motvikt till Timbro, CUF och andra organisationer som är aktiva på skolorna och ger en mindre fördelaktig bild av svensk fackföreningsrörelsen.
I en krönika i NSD 11 november pekade Anders Berg, Transport, på vikten av ett fackligt ungdomsmedlemskap. Det är en ödesfråga för facket.
Vilket fack tar hand om 20-åringen som kommer ut på arbetsmarknaden och får tillfälliga påhugg hos hamburgerrestauranger, kiosker, callcenter och bemanningsföretag?
"Det måste finnas ett ungdomsmedlemskap som gäller i alla förbund tills man etablerat sig på arbetsmarknaden", argumenterade Anders Berg.
Rätt tänkt. Ungdomar, med osäkra och otrygga anställningar, är en av de grupper som behöver facket mest. Men facket är som sämst på att organisera den gruppen.
Som sagt: Det är angeläget att diskutera partiets kris. Men det finns ett och annat att prata om även inför LO-kongressen 2012.