Det fanns i flera år en utbredd föreställning om att det som avgjorde riksdagsval var de så kallade ”plånboksfrågorna.” I tidningarna publicerades långa sammanställningar om vilka konsekvenser de olika politiska alternativen skulle få för för just din privatekonomi, och varje politiskt utspel analyserades först och främst efter vilken grupp det var avsett att tilltala: En barnbidragshöjning var en flört med småbarnsföräldrarna, medan ett jobbskatteavdrag var en inbjudan till den breda medelklassen.
Det politiska tänkandet skulle i en sådan värld kunna summeras mycket enkelt: Var och en röstar så som de tror att det kommer att gynna dem själva på lång eller kort sikt. Rösten är ett rationellt, avvägt och nästan kalkylerat beslut, som snarare än av en människa fattas av en rationell aktör i en ekonomisk modell.
Det är en vacker modell. Den har bara ett enda litet problem – den stämmer inte. Lika ofta som inte händer det nämligen att människor röstar på ett alternativ trots att de vet att det inte är det allra mest gynnsamma för dem själva, och bland alla politiska argument verkar egennyttan faktiskt vara ett av de svagare.
Det var under de här åren jobbskatteavdragen kom till, och sågs som ett genidrag som i ett svep ställde ”de som jobbar” mot ”de som inte jobbar” i en ny koalition. Och visst kan några hundralappar till i plånboken ha gjort skillnad, men den som tror att det fällde avgörandet missar huvudsaken.
En bekant till mig berättade vid den här tiden att hennes lillebrors vänner, som bodde i en mellanstor svensk stad, alla röstade på moderaterna. Flera av dem saknade jobb, och ingen av dem var i närheten av att äga några fastigheter – men anledningen till att de röstade blått var inte att det gynnade dem själva. Det var, som min bekant förklarade, för att ”det är coolt att vara rik.”
Snarare än ett rationellt beslut eller en tro på vad som är bäst för en själv eller ens för Sverige och världen, är rösten ett utslag för vad du identifierar med. Under de här åren lyckades Moderaterna sätta bilden av att de var ett parti för dem som var på väg fram i livet, ett parti för den som lyckades och var framgångsrika. Ingen ville bli kvar på perrongen när tåget gick – och så blev Fredrik Reinfeldt statsminister i åtta år.
Som den amerikanske lingvisten och filosofen George Lakoff uttrycker det: ”Människor röstar inte efter egenintresse. De röstar sin identitet. De röstar sina värderingar. De röstar för den som de identifierar sig med.”
De senaste årens utveckling har inte gjort någonting annat än att bekräfta den tesen. Ska man följa opinionsmätningarna så är upp emot en femtedel av den svenska valmanskåren beredda att rösta på ett parti vars ekonomiska planer är ett luftslott, vars företrädare gång på gång fångas i motsägelser och skandaler och som är beredda att hålla både statsbudgeten och regeringsmakten gisslan för att få igenom sin vilja i invandringsfrågan.
Nyligen frågade jag en ung, engelsk statsvetare vad som egentligen hände när Storbrittannien röstade för Brexit. Hur kunde så många människor fatta ett så genomkonstigt beslut? Han svarade: ”Det handlade inte ens om EU. Det spelade liksom ingen roll längre. Till slut blev det som en folkomröstning om livet. Är du nöjd med ditt liv, eller vill du ändra på allt? Och folk var inte nöjda med nåt.”
Det är en läxa som framtida generationer av politiker måste lära sig: Politik handlar inte om hundralappar i plånboken eller ens om vad vi tror är bäst. Det handlar om vilka vi är, och kanske ännu mer om vilka vi vill bli.