Fredrik Reinfeldt fick mig att tveka om barnfattigdomen. Varje gång han fick en fråga om varför den ökar blånekade han nämligen. Han hävdade att Rädda Barnens rapport var vänstervriden. Att en annan rapport räknade på fel sätt. En statsminister kan inte blåneka varje gång, om det finns minsta risk att han har fel, tänkte jag.
Var fjärde barn i Norrbotten, 10 000 stycken, riskerar fattigdom enligt nya siffror från Sveriges Radio. En diakon från Svenska kyrkan i Luleå berättade i Norrbottensnytt den 25 juni att föräldrar allt oftare kommer dit som en sista utväg. Att familjer döljer sin fattigdom så länge det är möjligt.
När Reinfeldt säger något alls om barnfattigdomen, säger han att jobbskatteavdraget ju gett alla föräldrar en extra tusenlapp. Det låter som om alliansens partiledare står med en sedelpress i regeringskansliet, och ser till att alla svenskar får varsin, nytryckt sedel. Problemet är att det inte är så. Den fattigaste tiondelen av Sveriges befolkning fick 2 700 kronor mindre i månaden under alliansregeringens första mandatperiod (2006-2010). Den rikaste tiondelen fick däremot 4 500 kronor mer i månaden att röra sig med efter skatt under samma period.
Så varför förnekar Reinfeldt att det finns fattiga barn? Kanske skäms han. Enligt professor Tapio Salonen skulle det kosta 15 miljarder att utrota barnfattigdomen helt. Regeringens senast genomförda jobbskatteavdrag, som alltså gett mest till de som redan tjänar bra, kostade 15 miljarder. En statsminister som skäms så mycket över sin egen politik att han vägrar se de fattiga barnen i Sverige, borde ha lämnat ifrån sig makten för länge sen.