I Moderaternas omstajlingsprocess var Fredrik Reinfeldts kanske allra smartaste drag att skyla över motståndet mot välfärdsstaten.
Det gamla Moderaternas budskap var ju att den "ofantliga sektorn" växt sig alldeles för stor, den måste begränsas så att skatterna kunde sänkas.
Reinfeldt vände på steken och påstod att det inte längre behöver göras något val. Det går att åstadkomma både-och. Skatterna kan sänkas samtidigt som välfärden bevaras.
"Vi slår vakt om vår gemensamma välfärd", lovar moderaterna numera på sin hemsida vid sidan av skattesänkarlöftena.
För många är Moderaternas påstående förstås inte trovärdigt. Det var dock tillräckligt övertygande för att en majoritet av väljarna i två val skulle ge Moderater och övriga borgerliga partier regeringsmakten.
Men hur länge kan det hålla?
Går det att sänka skatten med 100 miljarder kronor, som alliansregeringen gjort, utan att det påverkar välfärdens innehåll och service?
Nej, naturligtvis inte. Det är bara att se sig omkring. På område efter område blir sprickorna i välfärden allt tydligare.
Ta till exempel jobben i välfärdssektorn. I en ambitiös genomgång har tidningen Kommunalarbetaren granskat sysselsättningen i kommuner och landsting och räknat såväl kommunalt som privat utförda välfärdsjobb.
Tidningens bild är entydig: Välfärdsjobben idag är färre än 1990. Samtidigt har befolkningen ökat kraftigt, inte minst har vi fått fler äldre.
Sammantaget betyder det sämre service och större arbetsbörda för de anställda. Den stora förloraren är barnomsorgen. Där har antalet jobb minskat med 78 000 sedan 1990, trots att antalet barn i förskoleåldern, enligt Kommunalarbetaren, är i stort sett oförändrat.
Därför minskar också personaltätheten. Varje anställd måste ta ansvar för fler barn.
I äldreomsorgen har visserligen antalet jobb ökat något, men även här har personaltätheten minskat eftersom antalet äldre växt kraftigt. Färre personer tar hand om fler äldre.
Enligt Kommunalarbetaren försvann 177 000 välfärdsjobb under 1990-talskrisen. Under de socialdemokratiska åren 1998-2007 kom merparten av de förlorade jobben tillbaka.
Därefter har de borgerliga nedskärningarna satt in. 2008-2009 försvann 18 000 jobb.
Till detta kommer de stora försämringarna i sjukförsäkring, a-kassa och arbetsmarknadspolitik.
Var och varannan dag ställer sig en minister upp och förklarar att förändringarna inte fungerar som tänkt utan måste göras om.
Det som Fredrik Reinfeldt påstår, att man både kan sänka skatterna och bevara välfärden, stämmer helt enkelt inte.
Nedskärningarna i välfärdssektorn och misstagen i socialförsäkringspolitiken är en direkt konsekvens av det moderata målet att sänka skatterna.
Med fundamentalistisk nit har man följt sin ideologiska karta utan hänsyn till hur det ser ut i verkligheten.
Moderaterna slår i första hand vakt om sina egna idéer, inte om välfärden.