Den republikanske presidentkandidaten i USA, Mitt Romney, har presenterat sin vicepresidentkandidat.
Valet föll på Paul Ryan, en 42-årig utseendemässig svärmorsdröm. Politiskt är Ryan snarare en mardröm, åtminstone för den som önskar ett socialt ansvarigt USA.
Ryan vill skära hårt i sjukvårds- och pensionsutgifter. Samtidigt vill han sänka skatten kraftigt för de som tjänar mest.
Han gör dessutom anspråk på att ha en konkret plan för att minska USA:s stora budgetunderskott. Oberoende bedömare hittar dock stora hål i planen och får inte siffrorna att gå ihop.
Utöver oenigheten ombudgerpolitikens detaljer har förstås republikaner och demokrater helt skilda visioner av statens roll i det amerikanska samhället.
Medan Ryans mål är att pressa de offentliga statsutgifterna ned till c:a 20 procent av BNP till 2016 siktar Barack Obama på drygt 22 procent.
Kritiker menar dock att skillnaden är så liten att USA under alla förhållanden - oavsett om presidenten heter Romney eller Obama - kommer att få en alldeles för liten offentlig sektor.
De totala offentliga utgifterna (inräknat delstater och kommuner) ligger i dagsläget på c:a 30 procent av BNP jämfört med EU-genomsnittets 44 procent och Sveriges 50 procent..
Jeffrey Sachs, internationellt känd amerikansk ekonom, menar att de båda stora partierna medvetet håller på att strypa den amerikanska staten.
"Utgifter för utbildning, infrastruktur, vetenskap och teknologi, miljöskydd och anpassning till klimatförändring ligger på slaktbänken", hävdar han.
Hotet om en anorektisk stat som inte klarar att upprätthålla vare sig konkurrenskraft, välfärd eller rättvisa är dock inget unikt för USA.
Även svensk politik handlar i grunden om denna fråga: Hur stor ska staten vara?
Fredrik Reinfeldt har under sin tid som statsminister pressat tillbaka skattekvoten (ett mått som visar hur stor del av våra samlade inkomster som går till skatt och avgifter) från 48 procent 2006 till drygt 44 procent preliminärt för 2011.
Precis som i USA har skattesänkningarna framför allt gynnat de mer välbärgade medan de som tjänar minst fått se sina inkomster krympa.
Reinfeldt och moderaterna har pyntat sin politik med verbal kosmetika. De talar om jobbskatteavdrag istället för om skattesänkningar. En stor del av förbättringen för höginkomsttagarna maskerades som avskaffad fastighetsskatt.
Men i grunden har Reinfeldt och Romney samma mål: En bantad offentlig sektor som leder till ett samhälle där plånbokens tjocklek blir allt viktigare.
Med en skattekvot långt under 50 procent blir det svårt att klara en bra gemensam välfärd.
Incitamentet att skapa egna lösningar (tilläggsförsäkring till a-kassa, privat sjukförsäkring, privat hemhjälp, egna äldreboenden osv) kommer att öka.
I all tysthet genomför Reinfeldt ett systemskifte som Mitt Romney öppet förespråkar.