Rasister fram när S backar
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är borgerliga regeringar som släppt in de främlingsfientliga partierna i den demokratiska stugvärmen, gett dem politiskt inflytande och gjort dem rumsrena. Utifrån den positionen har de sedan, som i t ex Danmark, lyckats infektera hela den politiska miljön i landet.
Det är en viktig uppgift för statsvetarna att ta reda på varför främlingsfientligheten idag tycks ha så lätt att få fäste i politiskt "liberala" länder, och varför partier som kallar sig liberala inte drar sig för att samarbeta med främlingsfientliga partier.
När socialdemokratin går tillbaka, försvagas också det parlamentariska motståndet mot de främlingsfientliga partierna. Men det är inte det enda som händer.
Främlingsfientligheten har, som den nyvalde ledaren för Labour i Storbritannien Ed Miliband påpekar, framför allt sociala och ekonomiska rötter. Människor föds inte till rasister, men oro för jobben, ekonomin och den sociala tryggheten kan göra dem benägna att lyssna på grupper som lägger skulden för problemen på invandrarna.
I dagens Europa sitter den sociala tryggheten trångt. Den ekonomiska kris som utlöstes av excesserna på finansmarknaderna tvingar länderna att anpassa de offentliga utgifterna till lägre ekonomisk aktivitet. För högerpolitiker ger detta en välkommen möjlighet att attackera de solidariska system som byggts upp under årens lopp och ge ytterligare spelrum åt egennytta och vinstintressen.
De socialdemokratiska partierna i Europa, under ledare som Tony Blair och Göran Persson, hakade på avregleringarna och privatiseringarna i tron att dessa skulle stärka välfärden. När krisen kom, stod socialdemokraterna avklädda och rådlösa och kunde bara bevittna hur väljarna vände dem ryggen.
Det finns länder som gått emot strömmen. I Norge har en rödgrön regering höjt skatterna och förbättrat välfärden. Den rödgröna politiken har slagit undan fötterna på det främlingsfientliga Fremskrittspartiet och berövat det allt politiskt inflytande.
När de illa tilltygade socialdemokratiska partierna i Europa nu funderar på hur de åter ska bli "relevanta" för väljarna, bör de ta en titt på Norge i stället för att dödförklara den socialdemokratiska modellen.