Radhusfolket röstade inte S
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Vi hade för svarta penslar när vi beskrev verkligheten. Radhusfolket i Stockholm upplevde inte massarbetslöshet och klyftor. De lever ganska bra liv med låga räntor och jobbskatteavdrag", konstaterade Krogvig.
Det är också dessa väljare som Socialdemokraterna måste nå, om de vill vinna val. Det räcker inte med den traditionella arbetarklassen.
I Sverige 2010 är akademikernas och tjänstemännens centralorganisationer lika stora som LO.
Valforskarna vid Göteborgs universitet visar dessutom att fler väljare beskriver sig som "höger" på den ideologiska skalan. En minskande andel kallar sig för "vänster".
Därför gäller det att ta hem spelet om de 20-25 procent av väljarna som betecknar sig som "mitten".
Antagligen upplevde dessa mittenväljare att det rödgröna alternativet blev för äventyrligt för den egna tillvaron.
Arbetare i norr, som gillar kärnkraft och älgjakt, hade svårt med Miljöpartiet. Tjänstemän i storstäderna, som har barnen i friskolor och är ganska nöjda med sina privatiserade välfärdstjänster, ogillade S-samarbetet med Lars Ohly.
Det betyder inte att S ska kasta ut barnet med badvattnet. Ett socialdemokratiskt parti som inte står för jämlikhet och solidaritet är inte längre ett socialdemokratiskt parti.
Men om socialdemokratin vill vinna val - vilket vi får hoppas att den vill - måste den formulera politiken på ett sådant sätt att den vinner också "radhusfolket i Stockholm".
Det borde inte vara en omöjlighet. Även "den urbana medelklassen" behöver social trygghet och fungerande offentlig service.
Arbetslöshet och långtidssjukskrivningar drabbar inte bara metallarbetare i Luleå. Även tjänstemän i Stockholm kan behöva A-kassan, sjukförsäkringen och en hjälpande hand.