Eurokrisen, som nu är inne på sitt andra år, drabbar hela Europa, inte bara de 17 länder som deltar i fullskaleexperimentet med en gemensam valuta. Miljoner löntagare i Europa får betala för politikernas och bankernas felbedömningar.
Inget europeiskt land kommer undan, allra minst det exportberoende Sverige.
Euron skulle ena Europa. Resultatet har blivit det rakt motsatta. Euroländerna är splittrade inom sig och oense sinsemellan, tydligast manifesterat i motsättningen mellan Tyskland och Frankrike, EU:s traditionella stöttepelare.
Protester på gatorna, ökade motsättningar i parlamenten och en regeringskris är andra tecken på växande spänning inom euroländerna.
Samtidigt växer klyftan mellan euroblocket och övriga EU-länder. Den hårda ordväxlingen mellan premiärminister David Cameron och president Nicolas Sarkozy härom veckan och EU-revolten inom det konservativa regeringspartiet i Storbritannien bottnar i en oro för att EU-länder med egen valuta ska ställas utanför avgörande beslut inom Unionen.
De institutioner som euroländerna måste bygga upp för att rädda den gemensamma valutan kommer att innebära att vi får två EU. Ett EU som fortsätter utveckla samarbetet i ungefär samma takt som hittills, ett annat som tar jättekliv mot en politisk union med gemensam budget-, skatte- och socialpolitik.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har kanske rätt i att EU inte överlever en kollaps för euron. Frågan är om EU överlever en lyckad räddningsoperation för euron.
Om man inte kan rädda både den gemensamma valutan och EU, är det mest angeläget att rädda det europeiska samarbetet, som har viktiga uppgifter kvar att fylla, t ex när det gäller Europas stabilitet.
Dagens skakiga östgräns måste förstärkas, och enhetsverket på Balkan måste fullföljas. För att inte tala om de nya utmaningar som den arabiska revolutionen ställt Europa inför i Nordafrika och Mellanöstern. Till detta kommer att skydda miljö och klimat och att utjämna ekonomiska och sociala villkor för EU:s medborgare.
Det kräver att EU skyddar européerna mot marknadens excesser. Sådana reformer sker bäst utanför den gemensamma valutan.
Euron har tvärtemot att bli ett skydd mot marknadskrafterna, gett dessa ökat spelrum på politikens bekostnad. Ett Europa som vill vara socialt och rättvist kan inte låta sig skjutsas omkring av anonyma aktörer på finansmarknaderna. Marknadsekonomi är ett medel, inget mål för europeisk politik.