Tidskriften Time brukar utse Årets person - en eftertraktad utmärkelse. I år går den till "The Protester", med underrubriken "Från arabiska våren till Aten, från Ockupera Wall Street till Moskva". På omslaget en teckning av en ung kvinna i stickad mössa och slöja upp till ögonen - eller är det i själva verket ett skydd mot tårgas eller igenkännande?
Och visst har 2011 varit protesternas år. Utom de länder som Time räknar upp, även i Kina och på sistone också i Indien, mot maktmissbruk och korruption. Men allt började med och inspirerades av den folkliga resningen i arabvärlden.
35 år efter att diktaturerna norr och väster om Medelhavet fallit och 20 år efter att folken i Östeuropa kastat av sig det sovjetiska oket, tändes frihetens fackla i Nordafrika och Mellanöstern. Och den brinner ännu, snart inne på den andra våren.
Det är en ung, ofta välutbildad och modig generation som utåt stått för upproret mot de korrupta makthavarna. Många är kvinnor, så många att man kan tala om ett genombrott för kvinnorna i arabisk politik. Flera av kvinnorna har belönats, både med Nobels fredspris och EU:s Sacharovpris.
Internet har varit ett viktigt verktyg i den arabiska revolutionen, och det är viktigt att internet får förbli ett hot mot auktoritära makthavare världen runt. Det förutsätter att internetoperatörerna skyddas mot klåfingrig lagstiftning och politiska påtryckningar.
Men alla som deltagit i den arabiska våren har inte varit internetrevolutionärer. Det har funnits opposition i dessa länder under många år. Människor som suttit
i fängelse, torterats och dödats av makthavarna. Det gäller t ex Muslimska Brödraskapet i Egypten.
Demokrati kan inte villkoras. Även "islamister" har en plats
i det demokratiska systemet, om de accepterar spelreglerna.
Det tycks till och med USA ha insett som nu förhandlar med Afghanistans islamister - talibanerna - inför reträtten 2014. Tiotusentals liv och ett oräkneligt antal miljarder kunde ha sparats om "väst" insett detta från början och gjort Bonnmötet för tio år sedan till en fredskonferens med deltagande även av talibaner
i stället för en segrarkonferens i gammal kolonial stil!
Den arabiska våren sänder också en annan signal till omvärlden: Diktaturer klappar förr eller senare ihop. Hur ekonomiskt framgångsrika och politiskt cementerade de än kan tyckas vara. Kinas statskontrollerade marknadsekonomi vilar på bräcklig grund, så länge medborgarna saknar mänskliga fri- och rättigheter.
Demonstrationerna i Ryssland efter fuskvalet i december gör det plötsligt osäkert om landets "starke man" Putin verkligen blir vald till president i mars. En dag faller också regimen i Nordkorea, trots att den tycks ha ett stenhårt grepp om en hjärntvättad befolkning.
Protesterna i Europa och USA riktar sig mot regeringar som kapitulerat för marknadskrafterna, och som låter medborgarna betala för sina missgrepp. Medan USA sakta är på väg tillbaka efter finanskraschen 2008, har debaclet för euron förvärrat krisen i Europa.
I ett läge när Europa hade behövt ta ledningen i klimatfrågan och andra olösta problem i världen och vara ett stöd för de framväxande demokratierna i Nordafrika och Mellanöstern, framstår vår kontinent som splittrad och oförmögen att lösa sina egna problem, ett havererat marknadsprojekt i stället för ett ambitiöst socialt och demokratiskt projekt.
Genuin osäkerhet råder inför 2012, framför allt om ekonomin, men också om politiken. I Europa och
i hela världen. Modellen "Merkozy" kan falla redan i maj när Frankrike har president- och parlamentsval.
I bästa fall blir det en öppning åt vänster i högermörkret, och kanske en vändning för Europa.
I november är det presidentval i USA. Även den som är trött på Obamas kompromisser, räds alternativet: En republikansk president från den förvirrade teapartyrörelsen i spetsen för världens viktigaste demokrati.
Andra frågor: Vad händer i Ryssland om Putin inte blir vald? Och vad har Kinas tilltänkte nye ledare Xi Jinping, 58 (väljs i oktober) i rockärmen? Mer marknadsekonomi och ännu fler miljonärer på systemets villkor, eller mer demokrati och sociala reformer? Eller kör han bara på i ullkostymen tills systemet brakar ihop under trycket av gatudemonstranter, dissidenter och twittrare?
Svaret på frågorna berör oss alla
i en värld där det mesta hänger ihop, och ingen kan ställa sig utanför, även om vi svenskar ibland tror att vi klarar oss bäst på egen hand.
Låt oss hoppas att protesterna fortsätter och leder till resultat under 2012. Överallt!