"Om du bara tänker titta på en dokumentär i år, så är det detta program du ska se.
Programmet "Lönesänkarna" i serien Dokument Inifrån har fått entusiastiska lovord av en hel del.
Jag tycker också det var ett intressant program (se det på SVT Play).
Inte minst för avklädningen av alliansregeringens lönesänkningspolitik, en politik som regeringen mörkat både före och efter valet.
Bra var också beskrivningen av hur inkomsterna för de allra högsta inkomsttagarna stuckit iväg 1980-2000.
Men jag är också kritisk till programmet av flera skäl.
Jag fick känslan av att manipuleras, att programmakarna till varje pris ville bevisa en redan på förhand bestämd tes.
Vissa fakta lyftes fram, andra förtegs. Som tittare blev man lämnad i sticket.
Det bärande påståendet i Lönesänkarna var att sedan slutet av 1970-talet har en allt mindre del av det växande välståndet kommit vanliga löntagare till del. Löneandelen i ekonomin har minskat, vinstandelen har ökat.
Detta påstås utan problematisering eller reservationer. I själva verket finns olika uppfattningar om vad som hänt.
Konjunkturinstitutet, TCO och LO ger t ex en helt annan bild av verkligheten. Enligt dem har vinstandelen legat ganska stabilt sedan början av 1990-talet, tvärs emot påståendet i programmet.
Oavsett vem som har rätt eller fel i sak kände programmakarna givetvis till dessa olika uppfattningar, men nämnde det inte med ett ord.
Ett direkt svek mot tittarna.
I programmet sägs näringslivets goda lönsamhet bero på att löntagarna avstått från de löneökningar de kunde ha haft.
Underförstått: Om löntagarna bara äntrat barrikaderna och pressat upp lönekraven skulle reallöneökningarna blivit större.
I så fall skulle vi levt i den bästa av världar 1970-1990. För då drevs lönekraven verkligen i höjden.
Den nominella löneökningstakten låg på i genomsnitt 9 (!) procent per år, vissa år t o m över 10 procent. Men reallönerna ökade under samma tid med ynka 1 procent per år. Högkravspolitiken var alltså ett hejdundrande fiasko.
Med nominella löneökningar på i genomsnitt 3,6 procent under perioden 1995-2012 har reallönerna ökat mer än dubbelt så mycket, 2,3 procent.
Mest irriterande är hur "Lönesänkarna" buntar ihop alla politiker.
"I trettio år har politiker, oavsett färg, bidragit till att hålla nere lönerna", sägs det i programmet.
Men det är naturligtvis en himmelsvid skillnad mellan den socialdemokratiska regeringens devalvering 1982 och Reinfeldt-regeringens målmedvetna lönesänkningsstrategi.
I det ena fallet en offensiv åtgärd för att rädda jobb och inkomster i en krisande industri. I det andra fallet en politik som ska tvinga de svagaste på arbetsmarknaden att sänka sina löner för att få jobb.
"Lönesänkarna" tog upp viktiga frågor om inkomstfördelning och lönebildning. Men tyvärr på ett sätt som förvirrar mer än det förklarar.