Som av en händelse presenterade Socialdemokraterna sitt förslag till partiprogram och ett Framtidskontrakt på exakt samma dag.
Partiprogram ska ju peka ut den ideologiska riktningen 10-15 år framåt i tiden. Framtidskontraktet lägger fast partiets prioriteringar inför valet nästa år.
Självklart måste de båda perspektiven hänga ihop.
Gör de det?
En del frågetecken restes kring detta vid ett seminarium kring partiprogramsförslaget i slutet av februari på ABF-huset i Stockholm (hela seminariet går att se via www.a-smedjan.se).
Flera deltagare hävdade att det en längre tid funnits ett gap mellan vackra ord i programdokument och den politik som förts i praktiken.
Om man t ex talar med stora ord om full sysselsättning men sedan inte för en konkret politik som leder närmare målet tär det naturligtvis på trovärdigheten.
Ett annat trovärdighetsproblem är synen på det förflutna.
I förslaget till partiprogram finns inget tydligt erkännande av att Socialdemokraterna har ett eget ansvar för en del av den negativa utveckling som ägt rum de senaste decennierna.
Partiprogramförslag och Framtidskontrakt skiljer sig åt när det gäller betoningarna i den ekonomiska politiken.
Båda programmen talar om investeringar i infrastruktur, men Framtidsprogrammet lägger tyngdpunkten vid ordning och reda i statsfinanserna. Det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet beskrivs som förutsättningar för den ekonomiska politiken.
Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson hävdade vid seminariet att det istället är frågan om ett vägval mellan de två.
Antingen håller man fast vid överskottsmålet och fortsätter betala av på statsskulden eller också används resurserna till stora satsning på offentliga investeringar.
Debattledaren, förre utbildningsministern Carl Tham, beskrev läget så här:
"Ska vi uppnå full sysselsättning krävs en omläggning, en mycket mer aktiv ekonomisk politik."
Ekonomen Sandro Scocco berömde programförslagets formuleringar om en aktiv konjunkturpolitik, som bromsar vid överhettning och stimulerar i lågkonjunktur.
Han sade sig dock ha svårt att känna igen en sådan politik i Socialdemokraternas budgetmotioner de senaste åren.
Gapet mellan program och praktik har vuxit. Socialdemokraterna har efter hand köpt stora delar av den borgerliga regeringens ekonomisk-politiska tankeramar.
Ändå finns ju så många alternativa vägar att undersöka.
I en skrift från göteborgska tankesmedjan Tankeverksamheten diskuteras exempelvis den intressanta frågan om hur Sveriges onödigt stora bytesbalansöverskott kan omvandlas till infrastrukturinvesteringar och ökat bostadsbyggande.
Varför är partiledningen så ointresserad av att ifrågasätta rådande politik?
Varför är det fortfarande "Sitt still i båten" som gäller om den ekonomiska politiken?
Taktiken kanske fungerar en tid, men förr eller senare kommer många att bli besvikna.