En stor del av uppdraget som riksdagsledamot går till att träffa människor, grupper av människor och enskilda.
Det kan vara arbetsplatsbesök, möten med företrädare för näringslivet eller en eftermiddag tillsammans med idrottslärare. Ibland är syftet att lära sig något nytt om en del av samhället som en själv inte har någon erfarenhet av, ibland är syftet att själv få lära ut, ibland är syftet att väcka idéer och tankar som en inte visste att en hade.
Något jag ofta reflekterar över i mötena är varje gång en viss grupp känner sig förfördelad av vår politik. Att just denna grupp inte ser sig som representerad i de olika politiska förslag som läggs fram. Under valrörelsen var detta tydligt – i budgettider likaså.
Den första januari i år är första gången sedan 2006 som en rödgrön budget trätt i kraft. Det är stort. Det är välbehövligt och efterlängtat.
Det är också väldigt tydligt vad vi prioriterar – det är precis vad som lyfts fram där – och alla grupper är definitivt inte nämnda.
Betyder det då att vi inte har en politik för dessa grupper? Kanske inte – förutsatt att dessa människor i dessa grupper inte är en del av samhället.
Det tycks vara något som ofta glöms bort när snabba slutsatser ska dras av olika beslut. Att värdet av satsningar inte alltid går att tas tillvara av den enskilda.
För du kan inte säga att den enskilda får 700 kronor mer i plånboken varje månad – däremot kanske hon får möjlighet att flytta hemifrån för att det äntligen byggs nya bostäder, hon kanske kommer kunna pendla till jobbet för att järnvägen äntligen renoverats och kanske våga byta jobb för att hon vet att skyddsnätet återigen finns på plats.
För så är det ju. Samhället består av många olika människor, grupper av människor och enskilda. Själv är jag hundägare, löpare och boksamlare.
I egenskap av vissa identiteter får jag till synes inte ut någonting av en viss typ av politik men som medborgare i ett samhälle nyttjar jag servicen genom hela livet – vissa tider i högre utsträckning än andra.
Hundägaren kanske inte känner igen sig något i vår politik, kanske inte heller löparen eller boksamlaren. Men Emilia har tagit del av dess effekter på BB, på Vilans lekis, Triangelskolan, ungdomsmottagningen, Hjalmar Lundbohmsskolan och hon kommer förhoppningsvis fortsätta ta del av dem.