F antastiskt var nyckelordet när Fredrik Reinfeldt tackade för sig på valnatten. Det hade varit fantastiska år med fantastiska framgångar. Samarbetet i Alliansen hade varit fantastiskt. Ministrarna hade varit fantastiska.
Själv hade Reinfeldt haft en mycket hög moral, och alltid stått upp för vad han trodde på. Synd bara att hans partivänner flydde i stora skaror och att hela resan slutade i en fantastisk politisk röra för landet.
Ett främlingsfientligt parti har under hans styre ökat från ett par procent till 13 procent. Avhoppade moderater svarade för en tredjedel av det senaste tillskottet till SD. Många av de arbetslösa som Reinfeldts ”Jobbmaskin” spottat ut har också gått till Jimmie Åkesson, tillsammans med tusentals andra svenskar som fått det sämre under de borgerliga åren.
Det hade varit klädsamt om Reinfeldt tagit på sig en del av ansvaret för att Sverige nu befinner sig i den svåraste parlamentariska situationen i mannaminne.
Det blir inte lätt för Löfven att regera, men han är inte ensam i Europa och världen om att ha ett skakigt parlamentariskt underlag. Regeringar med egen majoritet blir allt ovanligare, och homogena regeringsunderlag är rena lyxen.
I stället får vi se alltmer omaka regeringskonstellationer. Ibland går de två största partierna ihop för att göra slut på ”vetokratin” och få arbetsro. Men det kostar på att regera och håller de på för länge är de inte stora längre. Det ser vi i t ex Österrike.
Nedbrytningen av det parlamentriska systemet har pågått under flera decennier, och har nu även drabbat Sverige med full kraft. Med SD i stark vågmästarposition är de traditionella blocken otillräckliga som regeringsunderlag, samtidigt som det inte finns någon beredskap för samarbete över blockgränserna.
Minoritetsregeringar lever farligt, men ibland kan de vara den minst dåliga lösningen.
Det är för- och nackdelar med både minoritetsregerande och samarbete över blockgränserna. I båda fallen tvingas man lägga en del reformer på hyllan, vilket slätar ut partiernas profiler. Det kan bli en fara för demokratin.
Det är inte heller bra för effektiviteten i det politiska systemet om man sopar problem under mattan för husfridens skull. Uppkomsten av ytterlighetspartier är en risk vid stora koalitioner.
En blocköverskridande regering kan å andra sidan ha lättare att genomföra reformer som kräver breda och stabila majoriteter, t ex större skattereformer, reformer av pensionssystemet o s v.
Det är vad koalitionen mellan högerliberaler och socialdemokrater i Nederländerna satsat på. En minoritetsregering som är flink på att identifiera samarbetsmöjligheter i parlamentet kan också klara sig bra och få en del uträttat.
Rörligare väljare innebär samtidigt möjligheter för handlingskraftiga politiker att bygga nya regeringsunderlag. I Italien har socialdemokraten Matteo Renzi framgångsrikt skakat upp det politiska etablissemanget genom ekonomiska och institutionella reformer.
I Frankrike ser vi det motsatta: En stabil parlamentarisk majoritet under François Hollande förslösas genom en kraftlös politik. Politiken är viktigare än det parlamentariska utgångsläget.
Socialdemokraterna saknar inte politiskt inflytande i Europa. De sitter med i ett drygt tjugotal regeringar, och leder ett dussintal av dem. Med Löfven blir det 13. Frågan är hur socialdemokratin utnyttjar sitt faktiskt växande inflytande.
Att som SPD i Tyskland parkera sig i en stor koalition med Merkel trots vänstermajoritet i riksdagen, visar inte på något större självförtroende.