Under fredagen kom beskedet att Margareta Winberg, som utreder socialtjänstlagen, får ett tilläggsuppdrag: Hon ska också utreda om lagen borde kompletteras med en särskild lag för äldre, för att kunna garantera att det finns en likvärdig och kvalitativ äldrevård över hela landet.
Initiativtagare för den nya delen av utredningen är Barn-, jämställdhets- och äldreminister Lena Hallengren (S) och i en intervju med Sveriges radios Ekot kommenterar hon beslutet så här:
– Det ska ju inte vara så att äldre ska behöva oroa sig för att man bor i en kommun som inte satsar på äldreomsorgen på ett sätt så att man kan få en värdig vård och en värdig omsorg.
Det är vackra ord och de tål att sägas flera gånger om. Och även om det kan finnas en poäng i att hålla lagstiftningen så sammanhållen och generell som möjligt, så är det svårt att argumentera mot att den nuvarande och kanske framförallt den kommande situationen i äldrevården kommer att kräva nya och särskilda grepp; svenskarna lever allt längre, och en allt större del av befolkningen kommer under de kommande åren att bli äldre.
Det är en situation som det inte kan vara för tidigt att bemöta med skarpa åtgärder och skarp politik.
Frågan är dock om det räcker med lagstiftning för att komma tillrätta med den rådande situationen och stå redo inför framtiden. Inom äldrevården liksom inom många av de kommunala verksamheterna beror skillnaderna mellan landet nämligen inte i första hand på existerande lagstiftning eller på politisk inriktning eller majoritet; det är en fråga som handlar om kommunernas, och i första hand de mindre kommunernas, begränsade och ändliga ekonomiska resurser.
Lagar kostar ingenting – eller i alla fall mycket lite – att skriva. Men för att de ska få avsedd effekt krävs det också att de handläggare och tjänstemän som ska implementera dem får de resurser de behöver för att kunna utföra sitt arbete – på samma sätt som alla de undersköterskor, sjuksköterskor och hemtjänstanställda som ska utföra det faktiska arbetet måste få drägliga och attraktiva arbetsvillkor att verka i.
Det spelar ingen roll hur fin skissen över en bröllopsklänning är – har man inte tillräckligt mycket siden till släpet blir det ingenting av den till sist.
Därför kan en särskild äldrelagstiftning bara vara det första steget mot en jämlik äldrevård över hela landet. Att regeringen intresserar sig för frågan och visar tecken på att vilja ta ett större ansvar är gott och väl – men ett sådant intresse måste åtföljas av en vilja att prioritera och finansiera verksamheter som kommunerna på lång sikt inte ensamma kan bära huvudansvaret för.
Det har under lång tid funnits en stark inriktning på arbete i svensk politik. Det har handlat om att få de människor som står utanför arbetsmarknaden i arbete, och det har handlat om att förbättra villkoren på de som jobbar.
Typexemplet på detta är de borgerliga jobbskatteavdragen, som lämnade Sveriges äldre i den absurda situationen att deras pensioner beskattades hårdare än arbetstagarnas löner. Det har den sittande regeringen kommit en god bit på vägen med att rätta till, och med tanke på den andel av befolkningen som snabbt blir äldre var det inte en dag för tidigt.
Sverige måste faktiskt inte bara ha en politik för dem som jobbar. Vi måste ha en politik för dem som har jobbat också. Det tjänar vi alla på – både de som är äldre idag, och de som kommer att vara det imorgon.