Senast den 14 december vill programkommissionen i Socialdemokraterna ha synpunkter på förslaget till nytt partiprogram. Det är Lars Engqvist som är en av sekreterarna. Han var en gång ordförande i SSU och chefredaktör för Arbetet i Malmö. Den andra sekreteraren heter Marika Lindgren Åsbrink; hennes mamma Anne-Marie Lindgren var mycket inblandad i flera tidigare partiprogram.
Det var träff med Olof Palme ute på Harpsund. Jag tror att det var 1973. Han presenterade förslaget till nytt program.
"Skulle den unge Olof Palme ha ställt upp på de här skrivningarna?" undrade en knipslug redaktör.
"Nej, eftersom jag blivit radikalare med åren så tror jag inte det", blev svaret.
Och det stämde nog. Flera biografier har visat att Palme kom in i arbetarrörelsen från höger.
Så antogs ett nytt partiprogram vid kongressen och lades ned i skrivbordslådan. I det dagliga politiska arbetet spelar dokumentet en liten roll. Nyttan med ett partiprogram är ofta att processen leder till en fördjupad ideologisk diskussion. Men dagspolitiken påverkas inte så mycket av ändrade formuleringar och nya betoningar.
En socialdemokratisk chefredaktör bar alltid med sig ett tummat exemplar av partiprogrammet i sin portfölj.
När S-ministrar presenterade nya förslag bläddrade kollegan i häftet för att se om ministerns idéer låg i linje med partiprogrammets formuleringar. Ofta tyckte redaktören att så inte var fallet.
Men eftersom ett partiprogram inte är någon beställningskatalog utan mer ett uttryck för politikens inriktning, var det svårt att övertyga andra om att statsrådet NN bröt mot partiprogrammet.
Men, som sagt, programdebatten i sig har betydelse men det färdiga dokumentet påverkar inte alls så mycket som ideologins kockar hävdar.
I min S-förening diskuterade vi inte partiprogrammet vid det senaste styrelsemötet. Däremot gjorde vi en lista på vad som ska inhandlas till mötet med julgröt i början av december.
Erik Almqvist, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, tvingades lämna posten som ekonomisk-politisk talesperson. Expressen kunde visa en film där Almqvist säger "skit i den lilla horan" och kallar en man för "blatte-lover".
Den som filmade bråket på en gata i Stockholm var Sverigedemokraternas rättspolitiska (!) talesman Kent Ekeroth. Partiledaren Jimmie Åkesson arbetar för att göra SD mer salongsfähigt och hade bara att klippa banden till sin kronprins. Allt annat var omöjligt i det läge som uppstod.
För alla som följer SD på hemsidor och i läsarkommentarer är inte ordvalen och uppträdandet i stort någon överraskning. Ungefär så där brukar det låta i politikens drängstuga. Att företrädare för ett rasistiskt parti fäller rasistiska kommentarer är inte överraskande. Men det är mycket osmart, särskilt i en tid då många är utrustade med avancerade mobiltelefoner.
Att Almqvist inte omedelbart lämnade riksdagen var ett misstag. På det sättet förlänger han bara pinan. Och Kent Ekeroth, justitieministerkandidaten som filmade kompisens fylleutbrott, lär också ligga pyrt till. Ska han skickas ut i valrörelsen för att tala om lag och ordning? Man tar sig för pannan.
I en film som nyligen hade premiär berättas en historia om en känd politiker som går till prostituerade. Många som sett filmen menar att det är Olof Palme som pekas ut.
Den gamle kulturministern Bengt Göransson (S) sa i SVT:s Kulturnyheterna att han ser filmen som en fortsättning på det gamla Palmehatet. Det tisslades och tasslades om Palme. Att han var mentalsjuk och varje dag fick vård. Att han i sin okontrollerade ilska kastade saker på medarbetarna. Dessutom var han väl i ryssarnas tjänst. Och så vidare.
Det fanns många hatets och illviljans kolportörer, för att använda ett citat från Palme. Och hatet dog inte med personen. Jag tror det ligger mycket i den kloke Bengt Göranssons analys: filmen är en fortsättning på det gamla hatet.
Ha en fin helg i hela Norrbotten. Om en dryg månad vänder det, ljuset kommer åter. Men innan dess ska vi få svar på den stora frågan: vad blir årets julklapp?