"Sverige var mycket, mycket, mycket, mycket illa ute."
"Det fanns timmar under juni 2009 då Sverige hade passerat kanten, när G7-länderna inte var beredda att göra det som var nödvändigt för att hålla Lettland i ordning."
"Och då hade åtminstone två svenska banker förmodligen gått över styr."
Detta är finansminister Anders Borgs dramatiska beskrivning av hur nära Sverige var att dras med i det värsta kaoset under finanskrisen.
Möjligen överdriver Borg lite för att framhäva sin egen betydelse, men att två svenska banker var illa ute är ovedersägligt.
Swedbank och SE-banken jagade vinster på den baltiska kreditmarknaden och exponerade därmed sig - och Sverige - för orimligt stora risker.
Det är en ödets ironi att en av de vinsthungriga bankerna är just Swedbank - en gång i tiden småspararnas bank, uppbyggd av decenniers insättningar i det lokala kontoret - idag ett iskallt finansföretag som bara var en hårsmån från att gå under.
Och vad säger VD för Swedbank när han häromveckan redovisade nya höga vinster?
Ett ödmjukt tack till skattebetalarna som ställt upp och hållit banksektorn under armarna under krisen? Ett löfte om att aldrig ge sig in på sådana äventyrligheter igen?
Nej, inte då. VD konstaterar bara att "när krisen slog till gick det väldigt snabbt och nu när det stabiliseras kommer det också snabbt tillbaka".
Och så betalar han ut någon miljard kronor i bonus till anställda på finansavdelningarna. D v s samma personer som förde banken till konkursens rand belönas återigen.
Finansminister Anders Borg säger att vi måste dra slutsatser av det som hände i krisen.
Ja, men varför gör han inte det då?
De fyra storbankerna betalar ut sammanlagt 4,6 miljarder kronor i bonus för 2010 till anställda på finansavdelningarna. Ett bonusregn som bäddar för nya kriser.
Bankernas regelverk har stramats upp, en liten avgift har införts, men ingenting avgörande har förändrats.
Borg gör alltså inte något - och pinsamt nog inte heller Socialdemokraterna - åt det systemfel som finns i hjärtat av det finansiella systemet:
Att finansföretagen i jakten på allt högre vinster utsätter sig för större risker än de klarar i förvissningen om att staten kommer att rädda dem när det går åt skogen.
Samhället borde därför göra det kristallklart att framtida statligt stöd bara ges till banker som begränsar riskerna och fokuserar på kärnverksamheten, företags och privatpersoners in- och utlåning. Allt därutöver måste vara möjligt att skilja av och tillåtas gå omkull utan att det finansiella systemet kapsejsar.
Om Sverige genomför en sådan reform, kommer vi då inte att mista stora inkomster av finansverksamhet?
Jo. Men vi kommer också att slippa många av de enorma förluster som finanskriserna åsamkar oss.
En samhällsekonomisk kalkyl över en sådan förändring, är jag övertygad om, skulle sluta på ett rejält plus.