Att regera är en svår konst, om den saken råder det ingen tvekan. Frågan är om det inte, av och till, är en ännu svårare konst att vara i opposition.
När Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i valet 2006 verkade det utifrån som om den första reaktionen var förvirring. Är det inte längre vi som styr landet? Och har de där verkligen rätt att vara ministrar? Det var frågorna som den nyblivna oppositionen verkade ställa sig – deras svar var att KU-anmäla allt som rörde sig och hade en i alla fall avlägsen likhet med ett statsråd.
Det gick så långt att hemsidan Alliansfritt lanserade en ”KU-bingo”, där den som först fick en full rad av anmälda statsråd vann. Visst var det roligt – men det var knappast ett konstruktivt sätt att bedriva opposition på, och absolut inte ett agerande som vann väljarnas förtroende.
Jag tänker ofta på den här perioden när jag ser hur de borgerliga, och i synnerhet de moderata politikerna, har hanterat sina första månader i opposition. I stället för att på allvar rannsaka sig själva och försöka utveckla den egna politiken, verkar de ofta ha gått in i trotsåldern.
Det blev uppenbart senast i samband med den så kallade affären med Åsa Romsons (MP) roll som vice statsminister. Det handlar om att Åsa Romson inte, som titeln skulle kunna leda någon att tro, inte ersätter statsministern vid frånvaro, utan att man i stället följer praxis och ersätter honom med det mest seniora närvarande statsrådet.
Denna ordning, som är helt i enlighet med både praxis och konstitution, har nu lett till en KU-anmälan från moderaternas sida, eftersom de menar att Romsons titel är vilseledande. I mitt stilla sinne undrar jag om det väcker samma upprördhet hos dem att det bland företag är vanligt att ha flera vice vd:ar, och att deras roll bara sällan är att träda i ordinarie vd:s ställe.
Titeln vice statsminister är i första hand en prestigetitel – men det är inte samma sak som att den saknar betydelse eller är på låtsas. Det vet Moderaterna också, och det sorgliga är att de här deltar i det pågående drevet mot Åsa Romson; ett drev som knappast hade drabbat en manlig politiker på samma sätt.
Det är inte heller det enda exemplet på hur moderaterna missförstår sin roll som opposition. I samband med EU-förhandlingarna om nya nödlån till Grekland krävde partiets företrädare I EU-nämnden Ulrika Karlsson att Stefan Löfven skulle ”avbryta semestern” för att närvara vid nämndens möte; att delta över telefon var enligt henne inte tillräckligt. Att statsministern inte hade semester, och att hans frånvaro enbart berodde på logistiska skäl, bekymrade henne inte.
Det tydligaste exemplet är kanske ändå de tillkännagivanden som riksdagens utskott med jämna mellanrum gör. Den svenska borgerligheten är – eller borde i alla fall – vara medveten om att riket styrs av regeringen, inte av riksdagens utskott. Att låtsas som någonting annat, och fatta beslut som aldrig kommer att bli verklighet, riskerar bara att devalvera respekten för den lagstiftande församlingen.
Och någonstans här finns den problematiska kärnan i den sorts opposition som Moderaterna ägnar sig åt. Att driva opposition handlar inte om att skrika högst, eller om att försöka finta bort regeringen i symboliska frågor. Det handlar om att presentera ett konstruktivt alternativ för hur Sverige ska styras. Det insåg Socialdemokraterna efter 2006 – frågan är hur lång tid det tar för Moderaterna att inse det nu.