Jag tycker om ord. Ord för att undervisa och överbygga, för glädje och inspiration. För att oroa.
Ord ger oss förutsättningar att förstå sammanhang och skapa inkluderande samhällen. Ord kan bygga upp – och riva ned.
Vi lever i en tid när kloka ords värde minskar liksom respekten för vetenskapligt grundande sanningar.
Många ser detta som en följd av den hårda valkampanjen i USA och agerandet av den nya amerikanska administrationen vars främsta företrädare förefaller finna stort nöje i att förvirra.
Mer ochmer används ord som faktaresistens och sanningsrelativism. Fenomenen bakom begreppen är gamla.
Ytterlighetspolitiker har alltid använt varianter av sanningen som anpassats för egna syften. Men information som tidigare spreds på veckor kan idag bli viral på sekunder. Vår sårbarhet för påverkan är stor!
Idag pågåren kamp om rätten till orden och sanningen. Vad säger att din sanning är mindre relevant än min? Det är inte längre så enkelt som att sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Allt kan manipuleras, lättare än någonsin. Allt fler försöker idag övertyga oss om att media alltid ljuger för att ge alternativa sanningar högre trovärdighet.
Starka intressen vill påverka våra möjligheter att göra egna val. Det sker på olika sätt, kampen om budskapen står i fokus. Det blir mer och mer viktigt för alla oss som använder ord på en ”professionell” bas att vara vaksamma. Många media har skärpt upp hanteringen av källkritik. Men vi – myndigheter, media och medborgare – måste vara vara vaksamma mot extrema krafter som försöker påverka debatten.
Den 25maj lyssnade jag till ett samtal mellan USAs förra president Obama och förbundskansler Merkel i Berlin om demokrati och globalt ansvar.
Två globala ledare vars handlande påverkat miljoner människor och som förstår att föra ett intelligent samtal med respekt för varandras ibland skiljaktiga uppfattningar.
I sittavslutningstal som president, lyfter Obama fram en av demokratins kärnfrågor:
”Demokrati behöver inte enhetlighet. Våra grundare gick vidare och kompromissade, och förväntade oss att göra detsamma. Men de visste att demokrati kräver en grundläggande solidaritetsförmåga – tanken att för alla våra yttre skillnader är vi alla i detta tillsammans; Att vi stiger upp eller faller som en. ”
Nästa århar vi ett viktigt val. Hur kan vi stärka det politiska samtalet så att olikheter kan förena? Så att ingen stjäl vår demokrati?