Behovet av politisk förnyelse i det idag så gott som helt högerstyrda Europa är skriande, men öppningarna är få den närmaste tiden. Med ett viktigt undantag - Frankrike, som har både president- och parlamentsval i vår.
Första presidentvalsomgången genomförs den 22 april, den andra 6 maj. Valet till parlamentet (Nationalförsamlingen) genomförs den 10 och 17 juni. Vinner vänstern presidentvalet, är det sannolikt att även parlamentet får vänstermajoritet, och vice versa.
Sarkozys popularitet började dala redan något år efter segern över Ségolène Royal 2007. Mycket handlar om Sarkozys vidlyftiga privatliv, föga presidentlika framtoning och korruptionsanklagelser (både gamla historier och sådana som inkluderar familjen).
Men viktigare är troligen att Sarkozy bara till en blygsam del levt upp till vallöftet att modernisera Frankrike och få folk i arbete igen.
I stället har Sarkozy ägnat sig åt att - tillsammans med Tysklands Angela Merkel - framstå som Europas räddare. Det tilltalar många fransmän, men när Frankrike får sitt kreditbetyg sänkt, är det inte lätt att låtsas vara jämställd partner med Merkels Tyskland.
Socialisterna har som vanligt haft svårt att få ordning i de egna leden. Partiets tilltänkte kandidat, Dominique Strauss-Kahn, arresterades fär påstått våldtäktsförsök på en hotellstäderska i New York.
Sedan utbröt en strid mellan François Hollande (f d sambo och livskamrat med Royal) och hans efterträdare som partiledare för socialisterna (PS), Martine Aubry om vem som skulle ställa upp mot Sarkozy. Den försiktige och okarismatiske Hollande vann, och leder nu knappt över Sarkozy.
Jokern i leken är Marine Le Pen som kandiderar för högerpopulistiska och främlingsfientliga Nationella fronten (FN), som lockar väljare från både höger och vänster.
Skulle hon besegra Sarkozy eller Hollande i första omgången, får vi en upprepning av valet 2002 när socialisterna tvingades sluta upp bakom högermannen Jacques Chirac för att förhindra att Marines pappa, Jean-Marie Le Pen, flyttade in i Elyséepalatset.
Fransk politik är som framgått i mångt och mycket en familjeaffär. Men det hindrar inte att en socialistisk valseger skulle kunna ge Europa en välbehövlig politisk injektion.
Många goda idéer med stark genomslagskraft har kommit från Frankrike alltsedan franska revolutionen 1789, och vem vet vad en ny uppsättning ledare i Paris skulle kunna uträtta.