Nu har jag precis kommit halvvägs in i min första mandatperiod som riksdagsledamot.
Vi hade vår sista votering i onsdags och talmannen önskade oss alla en skön sommar. Därmed ska plats nummer 348 inte brukas förrän i september igen.
Hittills kan jag konstatera att det är två frågor som speciellt har engagerat Sverige – åtminstone av min riksdagsmails inkorg att döma.
Båda frågorna har avgjorts i kammaren i vår – det ena gällde värdlandsavtalet, det andra den tillfälliga lagen om uppehållstillstånd som klubbades under tisdagen.
Inför de beslut vi ska ta diskuterar vi dem tillsammans i riksdagsgruppen (alla S-ledamöter träffas varje tisdag eftermiddag). Så också med lagförslaget om uppehållstillstånd.
Vi minns nog alla de sista månaderna år 2015 som full av rapporter om flyktingsituationen, om hur samhället prövades, om enskilda människoöden.
I ett läge när allt ställs på sin spets krävs eftertanke och ansvarstagande. Speciellt om en företräder regering och riksdag. Därför var det värdefullt att få till en bred överenskommelse.
Men, precis som jag tyckte då, är det här ett hemskt beslut. Det är inte ett beslut som var lätt att fatta, inte på något plan.
Jag skulle heller inte ha tryckt ”ja” om jag inte trodde att det var absolut nödvändigt. Precis som kritiker till lagförslaget menar, kommer det nog att göra tillvaron än svårare för de som tvingas fly. Familjer riskerar att splittras, integrationen kan nog komma att försvåras när en inte vet hur länge en får stanna.
Syftet med lagstiftningen är inte ädelt, inte vackert, inte ens lite solidariskt. Syftet är att fler ska söka asyl i andra länder. Vi har haft en generös flyktingpolitik om en jämför med andra EU-länder och vi har också tagit ett större ansvar än alla andra länder.
Under normala omständigheter hade vi kunnat fortsätta med det – men omständigheterna är inte längre normala.
Det är allt fler som söker skydd och vårt samhälle är inte – efter drygt åtta års borgerlig välfärdstömning – lika väl rustat som det hade kunnat vara.
Vi har brist på skolpersonal och sjukvårdspersonal, ja – brist på personal inom alla välfärdsnära yrken. Precis som vi alltid har haft efter några års borgerligt styre.
Visst skulle vi kunna fortsätta med samma lagstiftning och hoppas på att hösten inte upprepar sig. Att göra det när en har regeringsställning är dock djupt ansvarslöst. Att däremot se problemet, våga fatta svåra beslut och sedan arbeta för att verkligheten ser annorlunda ut, är något helt annat.
Nu har vi kommit halvvägs in i mandatperioden. Mycket gott har genomförts och välfärden har börjat byggas upp igen.
Om ytterligare två år ska samhället vara starkare rustat. Får vi chansen att styra fyra år till, kan än mer uppnås. Då är lagen upphävd och vi har möjligheten att hjälpa fler.
Avslutningsvis vill jag göra som talmannen och önska er alla en riktigt skön sommar!