Om att vara tonrätt och politiskt lyhörd

"Den svartvita flugsnapparen är en burdus liten fågel som inte drar sig för att vräka andra för att få bostad", skriver NSD:s Peter Swedenmark i sin lördagskrönika.

"Den svartvita flugsnapparen är en burdus liten fågel som inte drar sig för att vräka andra för att få bostad", skriver NSD:s Peter Swedenmark i sin lördagskrönika.

Foto: Hasse Holmberg

Politik2011-05-14 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Redan mitten av maj. Det var väl vid den här tiden som morbror Nisse brukade påpeka "om en månad börjar det mörkna". Pappa tyckte det var höjden av pessimism, även om Nisse hade helt rätt i sak.

Nisse bodde ensam, drack för mycket med öl och slogs ut från arbetsmarknaden när han var drygt femtio. Han gick på alkoholmottagningen i stan; mannen som var föreståndare var bara känd under namnet Fyll-Edvin.

Ibland gick Nisse på bönemöten, kanske i hopp om att få någon mening i sin tillvaro, men var snart tillbaka i ölsvängen.

En gång ringde Nisse efter pappa. Kunde han tänka sig ett handlån på etthundra kronor? Pappa sa ja och åkte milen ut till ett köpcenter. Där stod morbror med en öl i näven, som han fått på krita när han berättade att en penningkurir var på väg.

"Då måste man vara beroende, när man hämtar ut en öl på krita", sa pappa och styrde den remdrivna bilen tillbaka hem.

Min ingifte farbror John var godtemplare. Han och faster kunde berätta om människor som gått ner sig i spritträsket. Farbror bjöd ofta på brus (läskedryck) men lättöl var det starkaste som kom innanför husets väggar.

Han uppmanade Nisse att skaffa sig en fjälla men jag tror inte att det blev så.

John var väldigt musikalisk. Om han fötts någon annanstans än på ett sågverk kunde det ha blivit Operan. På nyårsaftnarna sjöng han från det stora hotellets trappa och hans stämma fyllde alla vrår i marmorpalatset.

En gång frågade han om jag kunde sjunga och jag sjöng en strof.

"Ja, du är inte tonrätt", sa han och log.

Jag kom att tänka på sångepisoden när jag häromdagen försökte identifiera en fågel som bosatt sig i en holk nära huset. Lyssnade på sången och spelade sedan cd-skrivan med nittio välkända fåglars läten. Men ska det vara så svårt? Slutligen kom jag fram till att det var en svartvit flugsnappare, en burdus liten fågel som inte drar sig för att vräka andra för att få bostad.

Birger Norman, den store skrivaren från Ådalen, har skrivit en dikt om en svartvit flugsnappare, i rollen som ett alert bodbiträde som klättrade upp och ned. Norman (1914-1995) avlossade vinkelskott i Metallarbetaren och skrev underbar lyrik. Han var en viktig vänsterdebattör.

Så: det blev ingen sång och inget instrument för min del. Det var mycket senare det kom körledare (exempelvis bröderna Hedén) som sa att alla kan sjunga. Och när man lyssnar till körerna är det lätt att instämma i påståendet.

De tyska partierna har tagit katastrofen i japanska Fukushima på allvar. Regeringspartierna (konservativa och liberaler) har hakat på oppositionens (socialdemokrater och de gröna) stenhårda kärnkraftskritik.

Förbundskansler Angela Merkel svängde 180 grader: först rev hon upp beslutet om kärnkraftsavveckling, efter Fukushima har hon uttalat sig starkt kritiskt om kärnkraften. En särskild etikkommission ska i nästa månad lägga fram sin analys och många väntar att rekommendationen blir att avveckla de tyska kärnreaktorerna.

De borgerliga partierna i Sverige har öppnat för ny kärnkraft men inte, som Merkel, låtit sig påverkas av katastrofen i Japan.

Hittills har ju avvecklingskravet avfärdats som flum och ett uttryck för bristande ansvar för den inhemska industrin. Om en högerregering i Tyskland går i spetsen för avvecklingen blir det inte lika lätt för kärnkraftslobbyisterna att vifta bort invändningarna.

Hoppas att fler partier, exempelvis i Nordeuropa, tar intryck av den tyska omprövningen. Att säga att Fukushima inte ändrat synen på kärnkraft eller väl ändå att vara väl rigid. Eller ska man säga tondöv?

Lästips. "Flykten över Kölen" av Björn Fontander (Rabén & Sjögren). Många norrmän flydde under kriget från det nazistiska terrorväldet. Det var farofyllt och strapatsrikt. På väldigt många platser i västra och norra Norrbotten ställde befolkningen upp till hundra procent.

De visade vägen, kom med filtar och mat, rodde flyktingar över stormiga sjöar och pulsade genom djup snö. Det var en hjälteinsats. Och i en tid när politiska krafter motsätter sig en human flyktingpolitik är det extra viktigt att hålla minnet av flyktingshjälpen vid liv. Läs gärna boken som kom ut i slutet av sjuttiotalet.

Fontander fick för övrigt Stora Journalistpriset år 1979.

Ha en fin majhelg i hela Norrbotten!