Det var på väg från Addis Abeba som Stefan Löfven under gårdagen insjuknade hastigt, och fördes till sjukhus. Lyckligtvis var det ingen fara med statsministerns hälsa. Det glädjer vi oss för, och konstaterar att riket även under hans korta frånvaro är i goda händer – med anledning av sommartiderna fylldes statsministerns plats inte av vice statsminister Åsa Romson (mp), utan av landsbygdsministern och norrbottningen Sven-Erik Bucht (S).
Även bortsett från dramatiken, är det värt att dröja ett ögonblick vid Etiopiens huvudstad Addis Abeba, och det globala utvecklingsmöte som i FN:s regi har hållits där under den gångna veckan. Man kan säga mycket, både om Förenta Nationerna som organisation och om fördelningen av välstånd mellan rika och fattiga länder i den här världen, men faktum kvarstår; världens ledare har samlats för att diskutera fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling.
Det är, även om de konkreta resultaten skulle vara aldrig så små, en signal om att alla är medvetena om vilken väg utvecklingen borde ta. Det sätt vi konsumerar den här planetens resurser på är inte hållbart. Det sätt de ekonomiska tillgångarna fördelas på är inte rättvist. Visst är det saker som är lättare att säga, än de är att faktiskt verka emot, men insikten om att det finns ett problem är alltid det första steget mot en lösning.
Det stannar inte heller där, för ett möte av den här karaktären visar också på en grundläggande insikt i problemets natur: De kommer, hur mycket man än önskar sig det eller hur benhårt ideologiskt liberal man än är, inte att lösa sig själva. De lösningar som krävs måste komma från politisk handling, från mellanstatliga överenskommelser och ytterst från en vilja att förändra status quo.
Så länge ett politikområde förblir oreglerat, kommer den resursstarke alltid att ha överhanden över den som har mindre resurser till sitt förfogande, och det är viktigt att minnas att de starka aktörerna på den globala marknaden inte med någon nödvändighet är stater; det är tvärtom ofta de multinationella företagen som sitter med de starkaste korten på hand.
Det finns ingen anledning att svartmåla dem – men deras målsättning är sällan hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning i första hand, och om det är vad vi vill ha, då får vi försöka åstadkomma det med politisk handling.
I vägen för en sådan utveckling står motviljan från de rikare länderna att lämna ifrån sig sina privilegier. Det tycks finnas en uttalad eller outtalad princip, att den som redan äger någonting, också har rätt att fortsätta äga det för all framtid. Det är en lovvärd princip – om det inte hade varit för att utvecklingen av välstånd är både progressiv och accelererande.
Det är fruktansvärt dyrt att vara fattig, och åt den som har skall det också varda givet. Det är bara att titta på Grekland för att få ett exempel på den saken – där har skuldsättningen blivit en självgenererande negativ spiral, där det blir allt dyrare att låna mer pengar, ju mer de redan har lånat.
Det är också en problematisk föreställning, eftersom den inte sällan framställer det rådande tillståndet som naturligt, som en sorts rättvisa och balans. Så är och så kan inte vara fallet – den nuvarande fördelningen av välstånd är resultatet av förtryck, av historiska processer och av serier politiska beslut. Bara genom en ny politik, som bryter de gamla mönstren, kan vi börja närma oss någonting som liknar rättvisa.