När jag var ung, och det var ett tag sedan, var mitt intryck att äldre alltid pratade sjukdomar.
"Hur är det med Axels mage?"
"Jaså, Greta hade åt gallan, Ja, det sa jag för flera år sedan när hon fick ont efter att ha ätit ägg."
"Inte undra på att han får magsår, som han stressar och röker."
"Doktorn skrev ut en bra hjärtmedicin, nu känner jag mig som en ny människa."
Man satt där och lyssnade med stängde ganska snabbt öronen. Eller dörren. Jodå, efter en halvtimme var det samma ämne som avhandlades. Nyttan med stödstrumpor. Dr P. som skrev ut så djävulskt starka mediciner och ibland var de sjukas sista hopp.
Pappa var också sjuk men han såg det komiska i situationen.
"Jaha, vad har vi för sjukdomar kvar att avhandla", frågade han och skrattade.
Då bytte man samtalsämne, åtminstone för en stund.
Och så där skulle vi ju aldrig bli...
Men nu när man passerat 49 + är det påfallande att samtalen lätt handlar om krämpor, doktorer, vårdinrättningar, långsockervärde, blodtrycksnoteringar, Waran, PK-siffror, benskörhet och annat av samma slag.
Det är som ekon från de samtal jag hörde på sextiotalet.
Jag tror att samtalen om sjukdomar till en del har en terapeutisk effekt. Man mår bra att öppna sitt hjärta eller åtminstone sin sjukjournal. Ofta blir man varse att ens problem inte är unika i medicinhistorien och ibland kan man ju faktiskt få goda råd, både på det praktiska och filosofiska planet.
Att envetet försöka dölja en sjukdom kan ju vara ett tecken på att man inte vill visa upp någon svag sida. Och det är ju så man automatiskt svarar på frågan: Hur mår du? Jo, jag mår bra, säger man automatiskt, även om man har en operationstid inbokad dagen efter.
Och alla syrier i byn svarar "tack bra" när man frågar hur de mår, även om de lider av blodiga nyheter från hemlandet och av den svenska byråkratins maklighet.
Men trots att talet om sjukdomar kan ha en terapeutisk effekt tycker jag att ämnet sjukdomar tar för stor plats i seniorsamtal. Det blir ibland ungefär som att läsa en läkarbok: efteråt tror man sig ha åtminstone åttiotre av de nämnda sjukdomarna. Och när yngre medborgare är med brukar jag undvika att tala om fotsvamp och diabeteskurvor.
Farfar demonstrerade aldrig på första maj. Jag tror att han röstade på högern eller kanske de frisinnade. Han var sågställare, bland annat på Seskarö.
Men i samband med pensionsstriden i slutet av femtiotalet bytte han sida och röstade på Socialdemokraterna. Pappa som var ursosse blev väldigt glad över detta.
Järnrörsmannen Erik Almqvist, som fick sluta i riksdagen efter fylleskandalen i Stockholm, har nu flyttat till Ungern. Är det en tillfällighet att han bosätter sig just där de nationalistiska och rasistiska kampanjerna haft starkast genomslag? Knappast.
På trettiotalet var det Berlin som lockade högerextremister, i dag är det Ungern. Man kan bara hoppas att EU fortsätter att hålla tummen i ögat på den skumma regimen i Budapest.
I kväll spelar Sverige mot Tjeckien i ishockey-VM, som genomförs i den ljuva vårmånaden maj, vilket förstås är helt galet.
En gång när jag var i Prag, det var 1967, drack vi öl i en lokal och åt rostat bröd till. Kyparen fick höra att vi var från Sverige, nämnde hockey och jag nämnde namnet Jozef Golonka.
Det råkade vara kyparens favorit i det framgångsrika tjeckoslovakiska laget och det kom en flaska vitt vin på bordet. Det är i stort sett den enda idrottsliga framgång jag har haft.
Golonka var född i Bratislava, i dag huvudstad i Slovakien, och skulle i en annan epok ha spelat i ett annat landslag. Golonka är i dag sjuttiofem år, ser jag på internet. Undrar om han sitter och pratar krämpor med sina gamla vänner?
I morgon infaller Nässlans Dag och på tisdag handlar det om Fothälsodagen. Och på torsdag är det Internationella flyttfågeldagen. Dessutom ska tomten krattas och man ska väl ha en pratsund med några, kanske om pollenchocken och nyttan att äta nyponpulver.
Ha en ljuvlig majhelg!